Hur det egentligen är...

Ute med Tosca på kvällen. Telefonen ringer, det är Sture. - Men, ringde jag till dej?! - Ja. Det var ju fel, så vi lade på så skulle han ringa upp nån annan. Telefonen ringer igen. - MEN?! Jag ringer ju DITT nummer!!! säger Sture. - Ja, då kommer du ju till mej. Vem vill du ringa till? - Anders. - Ja, då slår du hans nummer, så kommer du till honom. - Ja, just ja. Det är ju vimsigt, men inte alls "farligt" på något sätt, att ringa fel gång på gång. Men jag tänker att det så lätt kan bli något annat som han får för sej att han ska göra. Och så gör han fel. Och fel igen. Och att det då kan bli just farligt. Elektricitet, eld...?? Jag mår oerhört dåligt just nu. Gråter, gråter och gråter. Gråter hysteriskt även när Sture ser och hör. Jag har ju försökt hålla honom utanför men ibland går det bara inte nu. Jag bryter ihop och tårarna sprutar. Är så rädd för allt som ska komma, men det kan jag ju inte säga till honom. Det är inte hans fel att allt är som det är. Igår frågade han o

Jag trodde kanske ändå att jag skulle vänja mej? Men jag gör inte det. Jag är rädd att jag är på väg att tjonga rakt in i den berömda väggen om jag inte får hjälp att ta hand om mej själv nu. Går hos kuratorn med hon bara lyssnar och har inget att komma med förutom att jag kan söka hjälp hos kommunen. Grejen är inte att ta hand om Sture. Det ÄR hur jobbigt som helst, ja... att aldrig kunna släppa ansvaret och att hela tiden vara tillsammans med honom, ha honom med mej överallt, aldrig vila i mej själv och någon annan tar över. Men det är just den stressen, den inre stressen jag bär på hela tiden, som jag behöver hjälp att göra något åt. Jag är inte hjälpt av att veta att det finns korttidsboende, växelboende och hemtjänst och alla möjliga olika insatser man kan söka via biståndshandläggaren, som för övrigt har varit här och övertalat Sture om att prova dagverksamhet. Men det är x antal månaders väntetid på den platsen... Jag läser och tänker och kanske, om jag orkar på nåt vis, att jag

Dagarna går och man kunde ju hoppas att livet skulle kännas lättare med tiden. Det gör det inte. De flesta dagarna känns precis likadana som förut. Vaknar, vill inte kliva upp, vill inte vara med i den här världen överhuvudtaget. Ägnar dagen åt sysslor som att skjutsa Sture lite hit och dit för att han vill det. Och när kvällen kommer vill jag bara att han ska gå och lägga sej så att jag får en stund för mej själv, ensam. Och då känner jag mej så ensam så ensam. Har svårt att gå och lägga mej, för jag vill inte sova för då blir det snart en ny dag, som jag inte vill ha. Igår var det möte på jobbet. Jag kom tidigt, förstås. Blev insläppt och hänvisad till en soffa, så kunde jag vara dörrvakt när mina kolleger kom. Jag satt där... Elisabeth Jonsson kom förbi och var på väg ut. Glad och vänlig stannade hon till och pratade lite. Jobbar jag kvar på Aprilis? Nej, nu är jag assistent. Hur trivs jag med det då? Ensamjobb.. osv. Jodå, "bra". Jobbar du dygn? Jo. "Åh, vad bra, då

Jag har ingen ork att skriva. Idag undrade Sture hur det går till när man betalar med kort? Han hade koll på vilken kod han har (faktiskt!), men hur gör man när man betalar? Lämnar man bara fram kortet eller hur gör man? Jag förklarade lugnt och pedagogiskt att man sätter in kortet i kortläsaren och sedan slår man sin kod och trycker på grön knapp. Då dras pengarna från kontot, som är kopplat till det kortet. Och då sa han nåt i stil med "javisstja, det är så det är". Det är ju ingen fara egentligen, att man inte vet hur det funkar. Och Sture vill ju inte längra handla heller, så han behöver inte kunna. Men nog är det oändligt sorgligt att förstå att min sambo inte längre har ordning på det enklaste. Eller om det kanske inte är det enklaste, så åtminstone sådana saker som han tidigare hanterade helt utan minsta lilla problem. Nu vet han inte hur man gör. Och det gör mej så ledsen.

Träffat kuratorn idag igen. Vet inte vad det ger, men kanske något. Jag får gråta och prata i en timme... kanske är det bra? Bettina på Demenscentrum har ringt Sture för att föreslå ett hembesök och där försöka få honom på ett besök på dagverksamhet... men han brydde sej inte om att svara ens, såg jag i hans telefon. Och jag som hoppas så mycket på just det. Att få några timmars helt fritt medan jag vet att han har tillsyn på annat håll. SOM jag önskar att det skulle kunna bli så. Men om han inte ens svarar i telefon, ja då blir det ju svårt.

Sture ligger på sängen och ropar till mej: - Vilket datum är det idag? - Den tredje... svarar jag och lägger till "April!" för jag vet ju att det inte alls är självklart vilken månad det är. - Hur mycket fyller Vickan? är nästa fråga. Jag funderar en sekund, hon är född -72, så då blir hon ju... - Fyrtiosju! Så säger jag det till Sture, att "hon är född -72, så vilket år är det nu?" - 71, blir svaret. Jag går då in i sovrummet, sätter mej på sängkanten och frågar hur han tänkte nu? Då ändrar han sej till att året är -72. Fast Vickan är ju inte noll år, menar jag. Och då hävdar han att det är -73. Jag klappar honom lite på magen där han ligger och så lägger vi bara ner den diskussionen. Jag talar om att det är 2019 och så får det vara bra med det. Jag är inte hånfull, taskig eller utpekande på något annat sätt. Vi pratar och resonerar bara om vilket år det kan vara, men han har verkligen ingen koll. Och då får det vara så. Det är oerhört sorgligt och jag blir inte d