Allt är så svårt
3 juni hade jag en tid hos kuratorn. Det var en sån dag när jag inte orkade kliva ur sängen annat än för att rasta Tosca och laga mat åt Sture. Själv kan jag sällan äta varm mat såna dagar, då jag bara blir illamående och inte får ner en bit. Mackor och annat kallt brukar funka bättre.
Nåväl. 3 juni var en sån dag som jag inte klarade av något alls på. Så jag tog mej upp och skrev ett kort mail till kuratorn, avbokade tiden. Fick svar att ungefär "oj, vad jobbigt du har det, tråkigt". Det var iallafall så det kändes. Exakt vad hon skrev minns jag inte.
På eftermiddagen kom Håkan och AnnChristine och det var precis vad jag INTE hade nån energi till. Jag tog mej ur sängen, bryggde kaffe och satt med vid bordet. Men det var med min allra yttersta kraft och en ofattbar viljeansträngning. Att det kan kosta på så enormt mycket att bara sitta upp och låtsas som om saker och ting är okej???!
Sen tog det mej två veckor att orka samla så mycket kraft att jag kunde boka en ny tid hos kuratorn, men under dessa två veckor kom jag fram till, med mej själv, att hon (kuratorn) nog ändå inte kan hjälpa mej så värst mycket. Jag behöver ju inte få information om hur kommunens biståndshandläggning funkar, eller typ att de finns. För grejen är inte Sture och hur han ska tas om hand. Det vet jag redan. Vad som finns, hur det funkar. Sen att jag inte alls gillar att jag ska behöva ha med dem att göra... ja, det är där problemet sitter. Det är det jag behöver hjälp att hantera. Mina egna känslor, hur ska jag som människa orka finnas i detta? Inte hur länge vi ska behöva vänta på en dagvårdsplats. Det är inte grejen. Så jag skrev ett mail och bad om HJÄLP. Kanske träffa en läkare eller nån annan samtalspartner, typ psykolog eller liknande.
Fick svar. Det är så svårt med läkartider, du kanske kan gå på triagen om det är nödvändigt. Så skrev hon. Och så fick jag en tid i tisdags förra veckan. Hos henne då, så "kunde vi prata om det". Det där med triagen alltså. Då får man träffa en distriktsköterska som gör en bedömning av om man har behov av att träffa någon annan, t ex en läkare. Och isåfall får man en ny tid för det, nån annan dag. Jag kände att det var en omväg. Här har jag gått hos en kurator sedan i februari, skulle inte hon kunna göra en bedömning, enklare än att jag ska förklara rubbet för en distriktssköterska som ska ta ställning till mina problem?
Nåja. Jag gick dit. Till kuratorn. Och det blev katastrof, totalt. Hon försvann ut till nåt remissmöte, som övrig personal hade just då, kom strax tillbaka med ett papper. En tid hos en ST-läkare den 15 juli. Då bröt jag ihop på riktigt, frågade henne om hon förstod hur lång tid det är till den 15 juli, varpå hon funderar några sekunder och säger "ja, det är ju om tre veckor". Men det hade jag redan räknat ut. Och tre veckor kändes som en oöverstigligt lång tid att vänta, jag behöver verkligen hjälp NU. Jag mår så oändligt dåligt. Jag är så ledsen, så ledsen... jag orkar inte mer. Jag gör verkligen inte det.
Så försökte hon förklara hur svåååårt det var med läkartider och bla bla bla.. och jag bara tjöt. Tårarna sprutade ur ögonen, jag ryckte åt mej läkartidspappret och i princip rusade ut och ville bara bort därifrån. Jag orkade inte se henne, inte höra henne, inte vara i närheten av henne nåt mer. Jag har verkligen vänt ut och in på mej själv och försökt hitta vägar att gå, men där och då tog det bara slut. Jag sprang storgråtande nerför trappan i vårdcentralen, ut genom dörrarna, höll på att krocka med en kille för att jag inte såg honom där på trottoaren. Jag grät och grät.
Satte mej i bilen. Trafiksäkert? Nej, inte speciellt. Åkte upp till Vallen, där jag parkerade och bara försökte få ordning på mej själv. Gick väl inte särskilt bra. Andades och grät och domnade i både ansikte och händer. Nån sorts panikångestattack. Kuratorn ringde, skickade sms och mail. Där och då. Var så ledsen att det blivit så olyckligt. Ja, det kan man ju kalla det. Jag orkade inte svara. Hon hade fixat en ny tid, den 26 juni. Skrev hon i sms-et, I mailet stod det den 27:e. Inte ens det lyckades hon göra rätt. Men jag skulle iallafall få träffa en annan doktor då, skrev hon, en som är "duktig och inlyssnande". Ok. Vad var den första då? Inkompetent och icke-lyssnande, eller?? Trött på tramsiga floskler.
Sture då? Ja, han tappar bort ord som förut. Han kunde häromdagen inte lägga på haspen på grinden, försökte och försökte och försökte, fick inte till det. Det är en stor hasp som ska ner i en stor märla... inget finlir, precis. Men det gick inte. Jag fick kliva ur bilen och hjälpa honom. Härommorgonen hade han sorterat ut mörk tvätt ur tvättkorgen och lagt den i en hög innanför ytterdörren, vid källartrappan. Han säger att han inte kan balansera nerför trappan med tvätten, men sanningen är nog den att han itne kan lära sej hur den "nya" tvättmaskinen fungerar. Den som vi köpte i höstas. Det är inget problem, jag tvättar gärna. Men jag blir så innerligt ledsen över alla dessa tillkortakommanden, allt detta som han förut skött lätt som en plätt... det kan han inte längre. Det är så sorgligt att följa denna försämring. Det gör mej så rädd och så ledsen.
Och jag är också ledsen att jag inte har någon att dela detta med. Någon av hans barn, som känner honom. De ser nog inget i stort sett. Eller så ser de och väljer att blunda. Ingen hör av sej och ingen erbjuder nån hjälp till mej.
När jag var jätteledsen nån dag frågade Sture om han kunde göra något för mej. Jag sa nej. Men när han frågat flera gånger sa jag till sist att han kunde följa med Olle och Anders till Bräcke, till exempel. Ge mej en paus. Han förstod naturligtvis inte alls, utan blev bara typ arg. Vaddå, liksom? Jag kan väl ta paus när jag vill, åka hur långt bort jag vill, vartsomhelst, när som helst och hur länge som helst???? Kunde jag inte det, va? Jag vet att det inte är nån mening att resonera, förklara, för han föstår ju ändå inte. Men han hade ju frågat så många gånger och jag tänkte att jag skulle säga det ändå. Blev ju mest dumt. Att jag har ansvaret för honom, för hemmet för allting, hela tiden även om jag tar bilen och åker en sväng... det kan han ju inte förstå alls eftersom han inte själv inser hur mycket han inte längre klarar av. Sjukdomsinsikt lika med noll, cirka.
Igår var det dags att träffa läkaren. Jag gruvade mej väldigt mycket. Det var en jättejobbig dag fram till halv tre, när jag hade tiden. Och visst grät jag. Mycket. Men läkaren hade läst in sej på min journal och kunde ställa relevanta frågor och gjorde det också. Ledde mej försiktigt genom samtalet och fick mej att nästan tro att jag var med och bestämde själv. Även om han redan från början hade en plan att jag skulle äta antidepressiv medicin. Känns ju HUR konstigt som helst att behöva äta sånt. Men vad är alternativet? Finns inget. Han sa att det var lönlöst att ens skriva en remiss till psykiatrin, då jag inte var "tillräckligt sjuk". Och innan jag hade provat minst två olika mediciner får jag definitivt inte träffa nån där. Så. Återstår bara att prova, då.
Kändes ändå lite bra att något överhuvudtaget "händer".
Igårkväll tog jag första tabletten. Kände mej konstig, yr och vimmelkantig efter nån timme. Antagligen meningen. Man ska bli trött och gå och lägga sej, typ. I morse mådde jag illa och kunde inte äta upp frukosten. Sov sedan mellan halv elva och två. Helt jävla slut. Undrar om det beror på medicinen eller nåt annat? Och om det är medicinen, går det till sej så småningom? För jag kan ju inte sova flera timmar varje dag? Ju.
Nåväl. 3 juni var en sån dag som jag inte klarade av något alls på. Så jag tog mej upp och skrev ett kort mail till kuratorn, avbokade tiden. Fick svar att ungefär "oj, vad jobbigt du har det, tråkigt". Det var iallafall så det kändes. Exakt vad hon skrev minns jag inte.
På eftermiddagen kom Håkan och AnnChristine och det var precis vad jag INTE hade nån energi till. Jag tog mej ur sängen, bryggde kaffe och satt med vid bordet. Men det var med min allra yttersta kraft och en ofattbar viljeansträngning. Att det kan kosta på så enormt mycket att bara sitta upp och låtsas som om saker och ting är okej???!
Sen tog det mej två veckor att orka samla så mycket kraft att jag kunde boka en ny tid hos kuratorn, men under dessa två veckor kom jag fram till, med mej själv, att hon (kuratorn) nog ändå inte kan hjälpa mej så värst mycket. Jag behöver ju inte få information om hur kommunens biståndshandläggning funkar, eller typ att de finns. För grejen är inte Sture och hur han ska tas om hand. Det vet jag redan. Vad som finns, hur det funkar. Sen att jag inte alls gillar att jag ska behöva ha med dem att göra... ja, det är där problemet sitter. Det är det jag behöver hjälp att hantera. Mina egna känslor, hur ska jag som människa orka finnas i detta? Inte hur länge vi ska behöva vänta på en dagvårdsplats. Det är inte grejen. Så jag skrev ett mail och bad om HJÄLP. Kanske träffa en läkare eller nån annan samtalspartner, typ psykolog eller liknande.
Fick svar. Det är så svårt med läkartider, du kanske kan gå på triagen om det är nödvändigt. Så skrev hon. Och så fick jag en tid i tisdags förra veckan. Hos henne då, så "kunde vi prata om det". Det där med triagen alltså. Då får man träffa en distriktsköterska som gör en bedömning av om man har behov av att träffa någon annan, t ex en läkare. Och isåfall får man en ny tid för det, nån annan dag. Jag kände att det var en omväg. Här har jag gått hos en kurator sedan i februari, skulle inte hon kunna göra en bedömning, enklare än att jag ska förklara rubbet för en distriktssköterska som ska ta ställning till mina problem?
Nåja. Jag gick dit. Till kuratorn. Och det blev katastrof, totalt. Hon försvann ut till nåt remissmöte, som övrig personal hade just då, kom strax tillbaka med ett papper. En tid hos en ST-läkare den 15 juli. Då bröt jag ihop på riktigt, frågade henne om hon förstod hur lång tid det är till den 15 juli, varpå hon funderar några sekunder och säger "ja, det är ju om tre veckor". Men det hade jag redan räknat ut. Och tre veckor kändes som en oöverstigligt lång tid att vänta, jag behöver verkligen hjälp NU. Jag mår så oändligt dåligt. Jag är så ledsen, så ledsen... jag orkar inte mer. Jag gör verkligen inte det.
Så försökte hon förklara hur svåååårt det var med läkartider och bla bla bla.. och jag bara tjöt. Tårarna sprutade ur ögonen, jag ryckte åt mej läkartidspappret och i princip rusade ut och ville bara bort därifrån. Jag orkade inte se henne, inte höra henne, inte vara i närheten av henne nåt mer. Jag har verkligen vänt ut och in på mej själv och försökt hitta vägar att gå, men där och då tog det bara slut. Jag sprang storgråtande nerför trappan i vårdcentralen, ut genom dörrarna, höll på att krocka med en kille för att jag inte såg honom där på trottoaren. Jag grät och grät.
Satte mej i bilen. Trafiksäkert? Nej, inte speciellt. Åkte upp till Vallen, där jag parkerade och bara försökte få ordning på mej själv. Gick väl inte särskilt bra. Andades och grät och domnade i både ansikte och händer. Nån sorts panikångestattack. Kuratorn ringde, skickade sms och mail. Där och då. Var så ledsen att det blivit så olyckligt. Ja, det kan man ju kalla det. Jag orkade inte svara. Hon hade fixat en ny tid, den 26 juni. Skrev hon i sms-et, I mailet stod det den 27:e. Inte ens det lyckades hon göra rätt. Men jag skulle iallafall få träffa en annan doktor då, skrev hon, en som är "duktig och inlyssnande". Ok. Vad var den första då? Inkompetent och icke-lyssnande, eller?? Trött på tramsiga floskler.
Sture då? Ja, han tappar bort ord som förut. Han kunde häromdagen inte lägga på haspen på grinden, försökte och försökte och försökte, fick inte till det. Det är en stor hasp som ska ner i en stor märla... inget finlir, precis. Men det gick inte. Jag fick kliva ur bilen och hjälpa honom. Härommorgonen hade han sorterat ut mörk tvätt ur tvättkorgen och lagt den i en hög innanför ytterdörren, vid källartrappan. Han säger att han inte kan balansera nerför trappan med tvätten, men sanningen är nog den att han itne kan lära sej hur den "nya" tvättmaskinen fungerar. Den som vi köpte i höstas. Det är inget problem, jag tvättar gärna. Men jag blir så innerligt ledsen över alla dessa tillkortakommanden, allt detta som han förut skött lätt som en plätt... det kan han inte längre. Det är så sorgligt att följa denna försämring. Det gör mej så rädd och så ledsen.
Och jag är också ledsen att jag inte har någon att dela detta med. Någon av hans barn, som känner honom. De ser nog inget i stort sett. Eller så ser de och väljer att blunda. Ingen hör av sej och ingen erbjuder nån hjälp till mej.
När jag var jätteledsen nån dag frågade Sture om han kunde göra något för mej. Jag sa nej. Men när han frågat flera gånger sa jag till sist att han kunde följa med Olle och Anders till Bräcke, till exempel. Ge mej en paus. Han förstod naturligtvis inte alls, utan blev bara typ arg. Vaddå, liksom? Jag kan väl ta paus när jag vill, åka hur långt bort jag vill, vartsomhelst, när som helst och hur länge som helst???? Kunde jag inte det, va? Jag vet att det inte är nån mening att resonera, förklara, för han föstår ju ändå inte. Men han hade ju frågat så många gånger och jag tänkte att jag skulle säga det ändå. Blev ju mest dumt. Att jag har ansvaret för honom, för hemmet för allting, hela tiden även om jag tar bilen och åker en sväng... det kan han ju inte förstå alls eftersom han inte själv inser hur mycket han inte längre klarar av. Sjukdomsinsikt lika med noll, cirka.
Igår var det dags att träffa läkaren. Jag gruvade mej väldigt mycket. Det var en jättejobbig dag fram till halv tre, när jag hade tiden. Och visst grät jag. Mycket. Men läkaren hade läst in sej på min journal och kunde ställa relevanta frågor och gjorde det också. Ledde mej försiktigt genom samtalet och fick mej att nästan tro att jag var med och bestämde själv. Även om han redan från början hade en plan att jag skulle äta antidepressiv medicin. Känns ju HUR konstigt som helst att behöva äta sånt. Men vad är alternativet? Finns inget. Han sa att det var lönlöst att ens skriva en remiss till psykiatrin, då jag inte var "tillräckligt sjuk". Och innan jag hade provat minst två olika mediciner får jag definitivt inte träffa nån där. Så. Återstår bara att prova, då.
Kändes ändå lite bra att något överhuvudtaget "händer".
Igårkväll tog jag första tabletten. Kände mej konstig, yr och vimmelkantig efter nån timme. Antagligen meningen. Man ska bli trött och gå och lägga sej, typ. I morse mådde jag illa och kunde inte äta upp frukosten. Sov sedan mellan halv elva och två. Helt jävla slut. Undrar om det beror på medicinen eller nåt annat? Och om det är medicinen, går det till sej så småningom? För jag kan ju inte sova flera timmar varje dag? Ju.
Kommentarer
Skicka en kommentar