Hur det egentligen är...

När jag vaknar vill jag blunda. Bara blunda och inte behöva ha en ny, likadan dag som igår. Jag skulle vilja ha något att se fram emot, något att kanske längta lite till. Jag skulle vilja ha en kram, kanske? Inget av det har jag. Städa, laga mat, tvätta, rasta hunden och se till att allt flyter på. Sen somnar Sture och jag tar en sista prommis med Tosca medan jag iallafall känner att det är helt lugnt hemma. Han sover och märker inte hur länge jag är ute. En kopp the, en dusch och så försöker jag somna själv. Efter ytterligare en ganska meningslös dag. Eller. Det är klart att det inte är meningslös. Jag har ju funnits till för Sture och det är naturligtvis jättebra. Men för min egen del har inget meningsfullt hänt. Jag är väldigt ensam. Och väldigt väldigt ledsen.

Små vardagliga och till synes enkla saker... kan plötsligt inte fungera alls. Jag bad Sture låsa bilen när vi kom hem. Han stod mellan grinden och bilen. Han hade kunnat sträcka ut handen, trycka på knappen på bildörren och låsa. Istället valde han att ta fram nyckelknippan och det är väl okej. Men sen visste han inte längre hur man gör. Han pillade fram en av nycklarna, kanske husnyckeln tror jag, och pekade på bilen med den. Jag frågade om jag fick hjälpa honom och det fick jag. Jag tog fram bil"klumpen" som hänger på Stures nyckelknippa och tryckte på låsknappen. - Ja, just det, så var det man gjorde, sa Sture. Sånt här gör mej så vemodig, så ledsen. Vi har haft nyckellös bil i många år nu och det där med att låsa och låsa upp har Sture gjort hur många gånger som helst men plötsligt vet han inte hur man gör. Det gör mej också lite orolig. För vad händer när jag inte är hemma och han plötsligt har glömt bort hur man gör någon viktig grej? När saker helt enkelt inte fu

Ny tid hos kuratorn idag. Jag grät inte hela tiden, men samtalet hamnade mer på Sture och hans behov, det som hänt kring honom den här veckan som gått. Arbetsterapeut, läkarbesök osv. Men det är ju jag själv som behöver hjälpen. Det är jag som mår dåligt i detta. Sture säger själv att han mår bra och att han är nöjd med hur han har det. Han behöver varken hemtjänst eller nåt annat. Han har ju mej. Jag kommer att ta slut och det är det jag borde fokusera på när jag har möjligheten att prata i enrum med en kurator. Jag bör tänka mej för lite nästa gång, som blir om fjorton dagar.

Idag hade Sture tid hos läkaren kl 13:45. Det hade han noll koll på själv. Blev jätteförvånad när jag började göra mej i ordning (läs: klä på mej) för att åka dit. Jaha, vårdcentralen?? ungefär. Och jag kände att "så skönt att han är så obekymrad om allting". Själv har jag oroat mej för det här läkarbesöket i en månad nu. Ont i huvudet idag. Hela dagen och fortfarande. Spänningshuvudvärk, antagligen. Som jag hade förstått det hela var detta samtalet då man skulle sammanställa alla provresultat, hjärnröntgen, minnestest osv och knyta ihop det till en diagnos och kanske ge oss någon sorts "plan" för hur vi kan tänka inför framtiden. Nåt åt det hållet iallafall. Men HUR fel jag hade. Läkaren började med att säga att han inte riktigt visste varför vi var där överhuvudtaget och kunde vi berätta lite?? Men jag kan väl inte sitta där och BERÄTTA om hur struligt det är i Stures hjärna, när han själv hör på??? Nej, just det. Det är ju därför jag har skrivit ett flera s

Jag bör ha lite tid för mej själv. "Alla" säger det. Så idag tog jag bilen och Tosca och åkte iväg före kl 9. Stannade till på Svartvikskajen och rastade. En skön känsla att gå där och veta att INGEN sitter i bilen och väntar. Jag vet att Sture säger att han så gärna gör det, jag tror att han verkligen tycker att han "hjälper" mej med hundrastningen genom att följa med och sitta i bilen och vänta. Men ärligt talat blir jag bara stressad av att veta att han sitter där. Det är fel tänkt av mej. Han har det bra där, poppar till Lasse Stefanz-skivan han fått av mej och är "med". Men icke desto mindre känner jag alltid att jag borde skynda mej tillbaka. Målet var rallyträning med Anette Wengelin på Birsta Hundcenter. Mina förväntningar var högt ställda och uppfylldes inte alls. Det var inget bra överhuvudtaget. 250 kr för cirka en timme med fem deltagare. Gav inte mycket. Visst, vi gick ett par Åttans frestelse och så och det är ju alltid bra. Men nääää...

Idag har vi pratat lite. Om demens. Sture säger till mej att jag inte ska ta ut något i förskott för det kanske aldrig hinner bli så (underförstått att han hinner dö innan han blir mer dement). Ja, det var ju uppmuntrande. Not. Mina tårar bara rinner och jag säger till honom att jag kommer att ta hand om honom så länge jag klarar av det. Vi pratade om hjälp, som hemtjänst. Han var väl inte så sugen att tänka sej att det kan bli aktuellt nån gång. Jag sa att det kanske skulle kunna vara för min skull. Att någon kanske kommer hit och säger "hej" och kollar att han inte har ramlat eller nåt, när jag är på jobbet. Att jag skulle kunna känna mej tryggare då. Fast sen. Nångång. Inte nu. Jag vill ju att han ska ha ett trygghetslarm och som jag skrivit flera gånger, jag önskar att han kunde gå på dagverksamhet nån dag i veckan också. Men det kändes inte rätt att ta upp det. Jag tror det måste komma från nån annan.

Jag ringde arbetsterapeuten idag. Hon är tydligen istället för Angelica, som jag fick ett gott intryck av, på obestämd tid. De "hoppas verkligen att hon ska komma tillbaka, men vet inte när". Låter allvarligt, tycker jag, för hon antydde absolut ingenting om att det var hon eller någon annan som skulle komma med Stures grejor. Det var hon. Punkt slut. Och nu är hon bara borta. Hennes telefonsvarare säger att hon inte är i tjänst och att man får söka via kommunens växel om man vill komma i kontakt med en arbetsterapeut. Nåja. Jag ringde alltså. Och talade om för henne att klockan heter Klara och är tillverkad av Iris hjälpmedel och att jag vill att Sture ska får prova en sådan. Arbetsterapeuten Ylva knappade på sin dator och med förvåning i rösten konstaterade hon att jag faktiskt hade rätt, det fanns en sån klocka! Suck. Och så mera SUCK. ÄR det verkligen jag som ska tala om för henne vad som finns och inte finns och vad min demente sambo kan tänkas behöva för hjälpmedel? Nej

- Skulle du på lönesamtal idag? - Nej, det är imorgon. En halvtimme senare. - När var det du skulle på lönesamtalet idag? - Det är inte idag, det är imorgon. Idag är det torsdag, samtalet är på fredag. - Jaha. En bagatell. Men när nästan alla våra "samtal" har inslag av den här typen så känns det så ledsamt och sorgligt. Vi pratar inte mycket med varandra just nu. Jag har ingen ork, jag orkar knappt vara trevlig så jag är ungefär inget alls, varken trevlig eller nåt annat. Gör sånt som måste göras. Städar, tvättar, lagar mat. Idag rakade jag Sture också, det blir inte bra alls när han försöker själv. Men det är inget nytt, han har inte varit bra på att raka sej någonsin. Inatt har jag sovit så otroligt dåligt igen. Lade mej kl 01 och somnade skapligt fort, men sov inte mer än ett par timmar och sen låg jag på "halvslummer". Är så trött, så trött. När jag var ute med Tosca på eftermiddagen, hade varit på Klampen och var på väg hem, ringde en annan arbets

Nån ringde från handläggningen inom färdtjänst. Ville höra om hon skulle komma hit och prata med Sture eller om vi kunde ta det per telefon, hon och jag? Jag vet inte...?!?!? Då undrade hon om han kunde föra sin talan själv, eller om det var bättre att prata med mej. Jag pratade. Svarade och förklarade. Och när vi pratat färdigt var det redan klart. Han är solklart berättigad till färdtjänst och hon skulle skriva in honom i systemet omedelbart, så det är bara att börja åka, om man så vill. Nu tror vi kanske inte att han kommer att åka särskilt mycket färdtjänst, men om det skulle behövas nån gång, så får han iallafall. Det är ju bra. Jag tror att vi gör det här mer för att konkret göra nåt, inte för att det blir ett dugg bättre av att Sture har färdtjänst. Det bara känns som om något BRA händer. Griper efter halmstråna, liksom. Fixar det som går att fixa. Det som inte går att fixa sticker vi huvudet i sanden för och låtsas inte se. För det går ändå inte att göra något åt. Ordnade med f

Fick en återbudstid hos kuratorn idag kl 10. Skjutsade Sture först, PK-prov. Rastade Tosca på Kvissle under tiden. Körde hem honom och åkte tillbaka. En timmes samtal. Fick berättat mycket. Grät mycket. Hon sa sånt som man kan förvänta sej. Men det kändes ändå rätt okej. Bara att få berätta är nog kanske bra. Jag VET inte. Men jag ska dit igen nästa tisdag. Skulle kunna berätta så mycket mer, men jag är så trött. Så trött. Jag orkar inte. Det hände saker på eftermiddagen också, Mildred hade fått ett rek. Hon har inget leg och då kan man inte hämta ut det. Nu måste jag rodda med det. Men överförmyndarnämnden skickade brev iaf och nu är Sture inte längre god man. Så skönt. Fast allt jobbet är ju kvar kring Mildred ändå. Utom själva årsredovisningen. Antagligen kommer det väl att krångla med banken och allt möjligt framöver, när de kommer på att han inte är god man längre. Men jag får ta det när det kommer. Orkar inte nu.

Idag ringde biståndshandläggaren Anna-Karin och det var ju bra. Hon sa att arbetsterapeuten trodde att jag ville prata med henne. Det ville jag väl i och för sej, men inte kanske när Sture hörde på och han var i sovrummet och jag i köket. Egentligen vet jag inte riktigt vad jag skulle vilja prata om, för vi är inte "där" ännu... "där" att vi önskar hemtjänst, till exempel. Trygghetslarm skulle jag önska att han tog emot, Sture, men han säger bara NEJ, och jag kan inte tjata om det. Tror att det måste få "mogna" in så som rullatorn gjorde efter lång, lång tid. Jag grät, såklart, och vi pratade lite om det. Att jag behöver hjälp o stöd och samtal och jag vet inte allt. Hon tipsade om Demenscentrum (det är lätt att skicka folk dit, tydligen) och jag sa att jag varit där, att jag ska gå deras utbildning i mars. Såklart tyckte hon att det var bra och där får jag också mer info om vilken hjälp jag kan få från kommunen. Det är ju bra, fast jag tycker mest att de

När jag kom hem efter att ha jobbat dygnet kände jag mej så ledsen och orkeslös. Detta skulle varit sista passet innan vi packade ihop allting och åkte till Spanien för sisådär sex veckors semester. Lägenheten var hyrd för hela mars... och så resan dit o hem. Så mycket glada planer, såna enorma förväntningar på vårt livs resa. Och så blir det inget. Absolut inget. Jag kan naturligtvis leva med att inte åka till Spanien. Det går. Men orsaken gör mej så in i märgen ledsen. Jag vill verkligen inte att Sture ska vara drabbad av demens. Jag ser ingen som helst framtid. Han pratar absolut ingenting om detta, varken resan eller något annat. Inte nästan någonting alls om sjukdomen heller. Och det är kanske lika bra. Jag tror inte ens att han tänker på resan. Jag tror att han har glömt bort den. Eller iallafall är helt nöjd med att inte "behöva åka" utan kan vara hemma och älta bokföringen eller nåt liknande. Jag låter bitter. Jag känner mej inte bitter. Jag känner mej förtvivlad, r

Vi har vid flera, ja rentav många, tillfällen under åren pratat om och sagt att vi skulle skriva nåt papper om våra gemensamma tillgångar och hur vi vill ha det när vi möjligen dör. Inget har blivit gjort. Så vann jag ett valfritt juridiskt dokument och vi valde att få ett testamente skrivet av ett proffs. Men när det väl var klart ville Sture inte ens läsa det och än mindre att jag skrev ut det och att vi undertecknade det. Nej. Han vill inte tänka på att han ska dö. Men faktiskt... åtminstone då (och vem vet vad som händer nu? Jag kan ju bryta nacken imorgon... halka på isen och... ) så skulle det kunna vara jag som gick bort först. Och då vill inte jag att mina ungar ska komma galopperande och ska ha de tillgångar som finns. Folk blir äckliga när det gäller pengar. I know.. Och Sture har varit med om en otrevlig bouppteckning efter sina föräldrar, som han pratar om ibland. Hur fruar till bröder kom och minsan också skulle vara med och dela. Så. Det är inte så konstigt eller dumt att

Idag kom ett brev från överförmyndarnämnden igen. Antingen har jag kryssat i fel ruta eller så läser de fel. Men iallafall har jag kryssat för att Sture besökt Mildred 1-2 ggr under året, men jag menade 1-2 ggr/vecka. Och det tyckte de såklart inte om, eftersom man SKA besöka sin huvudman minst en gång i månaden. Sture blev såklart stressad som bara den, men jag förklarade och förklarade och så skrev jag ett mail till överförmyndarmänniskan och förklarade för henne också. Och så förklarade jag för Sture igen. Och han frågade igen. Och igen. Och igen. Och igen. Och till sist ville han veta vad det stod i brevet från överförmyndarnämnden igen. Jag lät säkert irriterad och less och frågade om han ville att jag skulle läsa det för honom IGEN? Då blev han arg och irriterad han också, för att jag lät så irriterad. Frågade om jag ville ha in honom på något hem, eller??? Jag blev så ledsen, såklart. Sa till honom att jag gör mitt allra bästa. Om jag låter irriterad och trött så är det inte hon

Idag var hon här, arbetsterapeuten Angelica Larsson. Hon var bra. Hon visste att Tosca är en briard och hälsade ordentligt på henne, men inte förrän jag hade sagt att det var ok för Tosca. Sen gick hon ganska rakt på sak och frågade Sture hur han mår och han skojade och sa att det är åt helvete, eller nåt åt det hållet. Hon tog det inte alls som ett skämt, utan frågade allvarligt vidare vad det var som inte var bra. Men det löste sej snart och samtalet blev inte så dumt alls. Hon fokuserade på Sture och de hjälpmedel han kan behöva, vi fick en blankett för att söka bostadsanpassning, en ramp ut så han kan ta sej ut själv med rullatorn. Hon skulle skriva ett intyg också, att han behöver det. Men, hon var också tydlig med att JAG behöver en del hjälp. Som till exempel att Sture ska prova en digital klocka/almanacka som kan tala om för honom vilken dag och tid det är, så slipper han fråga mej tusen gånger och jag slipper svara lika många gånger. Hon pratade om en Sigvardtavla, men jag tro

Allt tar sån tid. Jag hinner inget annat än ta hand om Sture och rasta Tosca. Känns så iallafall. Förstår inte hur jag ska kunna jobba ett endaste litet pass till. Hur ska jag kunna lämna honom här? Även om han såklart klarar sej så behöver han så mycket svar och vägledning, nästan hela tiden. Idag skulle arbetsterapeuten komma kl 10. 10:05 ringer telefonen och hon bara avbokar träffen och säger att hon vill komma på onsdag förmiddag istället. Ja, men alltså? Nu ÄR jag ledig i veckan, men om jag hade haft ett vanligt jobb? Tagit ledigt idag, kanske, för att vara med när hon kommer?? Nej, hon frågade liksom inte ens, utan bara meddelade att hon måste ändra tid. Vi åkte till Birsta och åt lunch på den indiska restaurangen där. Det var lugnt och trevligt. Sen hämtade vi ut Stures nya läsglasögon hos optikern och därefter for vi till skogen med Tosca. Sture väntade i bilen medan jag promenerade med henne. Hon försvann iväg till sitt vanliga äta-gamla-älgben-ställe och var borta ett tag. Us

Så många tårar... att det finns så många tårar? Och att jag ska behöva gråta dem? Jag vill inte det. Idag bad Sture mej att komma till honom i vardagsrummet. - Vad vill du ha hjälp med? undrade jag, för jag hörde att det var något. Han gav mej sin telefon och försökte samla ihop ord och förklara vad han ville. "Ladda.. ser att det är för lite... pengar.." - Du menar att du har lite batteri? frågade jag. Men nej, han trodde bergsäkert att han hade för lite pengar i mobilen. Men han har inget kontantkort, som ska laddas. Har aldrig haft det heller, så länge vi har känt varandra. Jag förklarade att han ju betalar för telefonen med räkning från Telia, att den kommer var tredje månad till Öhléns Maskinsopning. Att jag betalar varje månad, på räkning, för att jag är en privatperson. Det tog en stund och sen accepterade han att det nog var som jag sa. Vi kom också fram till att Mildred har ett kontantkort och hon var utan pengar förra helgen och jag laddade det då åt henne

Vi har pratat om det sen förra veckan. Att jag skulle på hundtävling ikväll. Vi har pratat om att jag åker iväg på eftermiddagen, som jag brukar göra, och att Vickan med familj ska komma och klippa håret på Sture på kvällen. Sen hade de, Vickan o Sture, också bestämt att de skulle köpa med sej mat och äta tillsammans. Som sagt var, det har vi pratat om. Igår undrade Sture hur dags jag skulle åka? Och tänkte att det var igår som tävlingen var. Men då kom vi överens om att det var bara torsdag och att tävlingen är på fredag. Idag har vi också pratat om det under dagen. Att jag ska iväg på eftermiddagen, sen kommer Vickan & Co och sen kommer jag hem rättså sent, efter tävlingen och när vi städat och fixat undan allting... Skottade snö ett par timmar, för det vill aldrig sluta snöa. Varför måste vår snöslunga stå i Bräcke och inte användas mer än kanske 2-3 gånger på en vinter medan jag verkligen sliter med snön här hemma? Man kunde kanske ta med sej slungan dit de få gånger man tänkt

Igår var det den femte februari. Den femte i alla månader säger vi alltid "Grattis" till varandra, vi firar vår månadsdag, eftersom vi träffades första gången den femte. Igår var nog första gången på alla dessa år som jag inte sa Grattis till Sture den femte. Jag tyckte inte det var nåt att gratulera till, att leva med mej... så eländig och ledsen och inget rolig alls. Själv vet han inte vilken dag det är, så han sa inte heller grattis. Lika bra att vi bara skippar det där. Idag hade jag tid för samtal kl 10. Skulle träffa en Lotta på Anhörigcentrum. När jag parkerar på Fisktorget ställer sej en liten mörk bil precis bredvid och jag får nästan åla mej ut. Går en bit och så hör jag nån som ropar. Det var min kollega Maria som parkerat där och jag var så upptagen med mej själv att jag inte ens såg att det var hon. Hon frågade om jag också skulle på lönesamtal. Eeeh... nej, vi ska väl inte gå på sånt samtidigt?? Dumskalle. Det sista sa jag inte. Men jag fick berättat vad det var

- Ligger min plånbok här? - Ja, den ligger här, där den alltid ligger, säger jag och klappar lite på "facket" bakom radion. - Skulle tagit ut pengar åt Mildred... har du hennes kort? - Nej, det ligger i din plånbok. - Jaha, var är den nånstans?? och börjar leta i jackfickorna. - Nej, den ligger här... säger jag och klappar lite på "facket" bakom radion. Och där låg ju plånboken. Och där i fanns ju Mildreds kort också. Men lappen med koden till hennes kort, som legat i ett av "körkortsfacken" (ett sånt med plastfönster), ja den lappen är helt borta. Så nu får vi väl beställa ett nytt kort igen. OM inte koden är 3307, som jag tror att det möjligen, möjligen skulle kunna vara. Får kolla det imorgon.

På messenger skrev Vickan att hon pratat med pappa igår. Att han säger att jag är så ledsen och att det är som att han ger upp. Jag vet inte hur jag ska klara detta. Jag försöker verkligen att inte gråta när han ser. Jag gråter när jag är ute med Tosca, jag gråter om kvällarna när han gått och lagt sej. Jag gråter på toaletten. Jag gråter när jag är ute ensam och skottar snö. Men jo, visst rinner tårarna andra gånger också. På morgonen när jag vaknar och borde (och brukade) vara glad att han ligger där intill mej. Då är jag inte längre glad för en ny dag. Jag är ledsen att vakna till denna mardröm. Och då rinner tårarna. Och ibland ser och känner han det. Frukosten kommer sedan. Jag har inte fått ordning på ansikte och känslor ännu och det är en sorglig historia. Jag dukar snabbt fram det som Sture vill äta nuförtiden; en hårdmacka, ägg, ett glas juice och en tallrik med lite müsli o fil. Han sitter vid bordet i köket och väntar på att jag ska göra klart. Ja, medicinerna tar jag ur dos

Kväll. Tittar på Farmen. Jag kommenterar något som de säger eller gör och Sture förstår inte alls vad jag pratar om. Mycket trött, men vill inte gå och lägga sej förrän programmet är slut, även om han inte alls hänger med i vad som händer. Direkt när det är slut går han och borstar tänderna (duschar inte, det gör han inte så ofta nu… förut duschade han varje kväll, nu kanske var fjärde cirka). När han borstat tänderna kommer han tillbaka in i vardagsrummet, där jag sitter kvar, stannar vid soffbordet och ser sökande på det. - Vad letar du? Frågar jag och tänker att han kanske vill ha telefonen, som ligger på den svarta datorn och har ett svart fodral, kanske lite svår att se. - Gurgelvatten? Säger han med lite frågande tonfall. - Gurgelvatten??? Svarar jag och förstår inte alls vad han söker. - Ja, sånt som jag gurglar mej i när jag borstat tänderna. Jag hittar inte? Jag följer med till badrummet, för flaskan med fluorlösning står ju ovanpå badrumsskåpet. På vägen dit säger Sture

Vaknar till en ny, sorgsen och ledsen dag. Jag, som brukar vara så glad när jag vaknar. En ny dag, en ny fin dag att fylla med något kul och trevlig. Nu känns det bara som en ny, bedrövlig och sorlig dag. En dag som bara ska genomlidas till det blir kväll igen. Det är så dumt att tänka så, men just nu går min hjärna på fel inställningar och jag klarar inte av att göra något åt det. Jag förstår att det är fel perspektiv, men vet inte hur jag ska orka vända på allting. Ligger bredvid Sture och tårarna bara rinner. Tänker att igår grät jag innan jag somnade och idag gråter jag när jag vaknar. Tar det aldrig slut? Vickan skickar ett meddelande på FB. "God morgon, hur är läget idag?" Går ju inte att svara ärligt på det, så jag skriver "som vanligt" och hoppas att det inte låter alltför surt och negativt. Så talar hon om att hon/de tänker komma och klippa Sture. Det är såklart bra, men det är också en press att vara "glad och vanlig". Hoppas att inte så många av

Rubriken är ord från en vän, Sussi, som just nu utbildar sej till demenssköterska. Och det hon pratar om är det jag går igenom just nu. Chock, förtvivlan och sorg. Kan ta några månader att ta sej igenom, tänker hon. Känns ju hoppfullt. Not. Sture och jag har pratat lite, lite om själva sjukdomen idag, men vi kommer inte så långt som till framtiden. Pratar om hur det har blivit, som det är nu. Han tycker själv att det har gått väldigt fort att bli så pass "dålig", medan jag ändå tycker att tecknen funnits där rättså länge. Han vill inte riktigt  hålla med mej, men jag har ju heller inte velat se... så det är ok att förneka. Jag tjafsar inte om det. Vi loggade in på banken och pratade om fullmakterna också. Jag tror inte att han vet varför han gett oss fullmakt. För han inser inte att han kommer att bli så dement att han inte alls kan sköta sina bankärenden på egen hand. Men det får också vara. Jag känner inte att det är jag som ska informera honom om hur dålig man bli nä

När jag vaknar på morgonen är jag så trött. Sover inte bra, även om Sture säger att jag snarkar på morgonen. Jag har svårt att somna och när jag väl somnar, så vaknar jag igen och igen. I morse var jag lika trött och lika inte trevlig som jag har varit länge nu. Så oändligt ledsen och rädd för hur det kommer att bli. Jag vet, om jag kan släppa det där "kan komma att bli" och leva här och nu så skulle det funka mycket bättre. Men det är ju det som är problemet. Sture blir såklart ledsen, eller orolig, eller nåt, han också och frågar om han kan hjälpa mej på något sätt. Men jag kan inte förklara för honom att jag är så rädd för hur det kommer att bli när han är så dement att han inte längre vet vem jag är. HUR ska jag orka???? Det kan jag inte säga till honom. Jag kan inte lägga det på hans axlar, ge honom skulden för hur jag mår. Så jag säger bara att jag inte kan förklara... så dåligt. Så oärligt. Så mycket lögn. Men det räcker med att jag ser på honom, känner hans närvar