Hur det egentligen är...

Jag har ingen ork att skriva. Idag undrade Sture hur det går till när man betalar med kort? Han hade koll på vilken kod han har (faktiskt!), men hur gör man när man betalar? Lämnar man bara fram kortet eller hur gör man? Jag förklarade lugnt och pedagogiskt att man sätter in kortet i kortläsaren och sedan slår man sin kod och trycker på grön knapp. Då dras pengarna från kontot, som är kopplat till det kortet. Och då sa han nåt i stil med "javisstja, det är så det är". Det är ju ingen fara egentligen, att man inte vet hur det funkar. Och Sture vill ju inte längra handla heller, så han behöver inte kunna. Men nog är det oändligt sorgligt att förstå att min sambo inte längre har ordning på det enklaste. Eller om det kanske inte är det enklaste, så åtminstone sådana saker som han tidigare hanterade helt utan minsta lilla problem. Nu vet han inte hur man gör. Och det gör mej så ledsen.

Träffat kuratorn idag igen. Vet inte vad det ger, men kanske något. Jag får gråta och prata i en timme... kanske är det bra? Bettina på Demenscentrum har ringt Sture för att föreslå ett hembesök och där försöka få honom på ett besök på dagverksamhet... men han brydde sej inte om att svara ens, såg jag i hans telefon. Och jag som hoppas så mycket på just det. Att få några timmars helt fritt medan jag vet att han har tillsyn på annat håll. SOM jag önskar att det skulle kunna bli så. Men om han inte ens svarar i telefon, ja då blir det ju svårt.

Sture ligger på sängen och ropar till mej: - Vilket datum är det idag? - Den tredje... svarar jag och lägger till "April!" för jag vet ju att det inte alls är självklart vilken månad det är. - Hur mycket fyller Vickan? är nästa fråga. Jag funderar en sekund, hon är född -72, så då blir hon ju... - Fyrtiosju! Så säger jag det till Sture, att "hon är född -72, så vilket år är det nu?" - 71, blir svaret. Jag går då in i sovrummet, sätter mej på sängkanten och frågar hur han tänkte nu? Då ändrar han sej till att året är -72. Fast Vickan är ju inte noll år, menar jag. Och då hävdar han att det är -73. Jag klappar honom lite på magen där han ligger och så lägger vi bara ner den diskussionen. Jag talar om att det är 2019 och så får det vara bra med det. Jag är inte hånfull, taskig eller utpekande på något annat sätt. Vi pratar och resonerar bara om vilket år det kan vara, men han har verkligen ingen koll. Och då får det vara så. Det är oerhört sorgligt och jag blir inte d

Jobbar för första gången sedan tjänstledigheten, då vi skulle varit i Spanien. Riktigt tufft att bege sej dit och känna att "idag skulle jag varit kompledig och varit på väg hem genom Tyskland". Grät lite längs vägen för att livet inte alls blir vad vi tänkt. Sture sa häromdagen att han aldrig mer kommer att åka utomlands, för att han vill vara i Sverige om han blir sjuk. Ok. Då vet jag det. Och det är väl lika bra, det. Varför ska jag fortsätta baxa omkring honom, som jag gjort de senaste åren, om han inte ens själv vill? Jag har inbillat mej att han ändå tyckt om att vara där, på plats, när vi väl kommit fram. Och kanske har han gjort det. Jag vet inte. Men nu vill han inte mer iallafall. Kanske reser jag ensam nån gång framöver, får se hur min ekonomi kommer att se ut, bara. Han har velat ge mej pengarna för godemanskapet för Mildred. Det är i o för sej egentligen rätt o riktigt, men jag tackade nej. Jag vill inte ha med hans pengar att göra. Jag vill inte få kastat skit p

Eftersom jag ska jobba imorgon, så hinner vi inte med den vanliga veckoutflykten till CityGross med handling och pensionärsfika. Alltså ska vi handla idag. Åker iväg på förmiddagen, rastar Tosca på Svartvikskajen (går bort till Akzo och tillbaka, tar drygt en timme). Handlar på Willys, Sture följer med in, vilket inte har hänt på evigheter. Jag försöker verkligen att handla sakta, så han ska hänga med med rullatorn och tycka att det är okej och trevligt. Tyvärr träffar vi ingen som han känner. Så bestämmer vi oss för att äta lunch på Wretmans, för att det ligger nära och klockan redan är över ett. Efter det tar jag en liten prommis igen med Tosca, denna gång "under bron" på Skönsbergssidan. När vi kommer hem känner jag mej helt slut, packar in det vi handlat och stupar i soffan. Då får Sture för sej att vi måste åka till Anders med lite pengar, för att han fyller år imorgon. Okej. Jag jobbar ju imorgon, så då kan vi inte åka. Jag förstår att det är viktigt och drar på mej klä