Hur det egentligen är...

I fredags blev det så jobbigt, så jobbigt. Sture tyckte nåt om att vi inte kan ha det såhär, jag tyckte att vi hade haft det så här jättelänge. Inte bara efter diagnosen. Jag sa att jag gör mitt bästa men om han hellre vill ha hemtjänst så är det okej för mej. Men det var inte det han ville, sa han. Jag grät och grät. Försökte faktiskt förklara för honom att jag är rädd för framtiden, det är den som skrämmer mej, det är därför jag är ledsen. Han är ju inte så borta att han inte kan förstå det. Tror jag. Men det är svårt att förklara utan att anklaga honom för att han är sjuk. Eller att han tar det så iallafall. Så jag försökte verkligen betona att det är inte hans fel, och inte mitt heller, att han är sjuk. Att jag inte anklagar, utan "bara" är så rädd och ledsen. Vet inte om det gav så mycket, men det har varit ganska lugnt sen dess. Inte är jag nåt gladare, men vi går här bredvid varandra som vanligt. Det är ingen bra situation. Det är inget förhållande, utan jag känner bar

Idag kom sista utbetalningen från överförmyndarnämnden och det blev sååååå svårt för Sture. Han blev alldeles förvirrad och visste varken ut eller in. Visste inte hur han skulle få ut pengarna (det är en vanlig bankavi, gå till banken, sätt in pengarna på ett konto...), vilket av Mildreds(!) konton skulle han sätta in pengarna på? Och varför var detta sista gången han skulle få betalt? Men han är ju inte god man längre, men ändå skulle han få betalt. Eller inte. Och hur skulle det bli med banken? Skulle han skaffa fullmakt för Mildred, ja för sej själv alltså? Det var så snurrigt att jag inte ens kan återge det. Jag försökte reda ut begreppen och förklara hur allt hänger ihop, men jag vet inte om jag lyckades. Han var verkligen inte med alls. Säger att jag ska ha pengarna men att han ska sätta in dem på ett konto som är Mildreds. Och jag frågade varför Mildred skulle han pengarna? Jo, för då kunde vi sätta över dem från henne sedan. Jag vet inte varför eller hur han tänker, för det var

Vickan frågade hur det är. Jag svarade och berättade hur den här dagen sett ut (kopierat från messenger, orkar inte skriva en gång till): Sture har varit lite yr sen igårkväll. Lite huvudvärk också. Annars mår han bra. Ville inte åka in och kolla blodtrycket (det kan man ju göra själv), för så dålig kände han sej inte. Ut med Tosca på Svartvikskajen på förmiddagen, Sture väntade i bilen. Sen in på Veckans Utflykt till CG. Pensionärsfika. Håkan och AnnChristine var där, men vi kunde inte stanna och prata så länge, för jag måste skjutsa hem Sture igen, för att jag skulle på demensutbildning på eftermiddagen. När den var slut ringde jag genast hem, såklart, för att kolla läget. Då var klockan 16:15 och Sture var sugen att åka till Björneborgsgatan och låta dem tvätta bilen. Jag försökte förklara att det nog var lite sent, för klockan skulle nog vara sisådär 17, när jag varit hem och hämtat honom och åkt tilbaka dit. Eller menade han att jag skulle åka förbi när jag var på väg hem? Nej,

Ikväll är jag trött. Började med att vi åkte till skogen för att jag skulle gå en sväng med Tosca. Jobbigt underlag och sista kilometern gick vi i helt obanad terräng, där snön inte hade nån skare som bar. Puh. Men Tosca kunde vara lös och det var det jag var ute efter. Att hon skulle få röra lite på sej. Det tog en timme att gå strax under 3 km... Precis när jag började gå fick jag ett mess från Lena Sv. Hennes mamma hade stilla avlidit under natten. Hennes mamma hade långt gången demens. Och det skär i mej. Både för Lenas skull och för min egen. Jag gråter för henne och jag gråter för mej själv. Det är ju dit vi är på väg, vet bara inte hur lång tid det kommer att ta eller hur plågsamt det kommer att bli. Senast jag hörde om Lenas mamma var bara några dagar sedan. Då var hon väldigt orolig, hade mycket ont och ångest, skrek och grät. Hon fick morfin ordinerat och hade väl lugnat sej efter några timmar... jag kan känna den maktlöshet och rädsla, skräck, som alla inblandade nog känner

På förmiddagen skulle vi åka till vårdcentralen för att Sture skulle ta ett PK-prov. När vi satte oss i bilen har han glömt telefonen. Jag gick in för att hämta den, men hittade den inte. Förstod att han nog hade den med sej iallafall och ringde till den. Hörde den inte någonstans inne, så jag knöt på mej skorna och gick ut igen. När jag kommer in i bilen sitter han med telefonen i handen och ser lite förvirrad ut, har inte lyckats svara. - Hittade du den? frågade han mej. - Nej, sa jag och petade lite på telefonen i hans hand. Du har den där. Då såg han ännu mer förvirrad ut och sa "jaha" eller nåt liknande. På eftermiddagen var det demensutbildning för mej. Jag berättade flera gånger att den skulle vara mellan kl 14 och 16:30 och minst lika många gånger frågade Sture om den började kl halv fyra? Jag blir inte irriterad, konstigt nog, utan svarar bara om och om igen. På utbildningen tog de sedan upp just det... om dementa som frågar om och om igen... de kommer faktiskt inte

Jag är så slut att jag inte ens orkar skriva. Orkar inte sätta ord på hur jag känner mej för då blir jag bara ännu mer ledsen. Vickan var här igår och tittade igenom Stures papper inför deklarationen. Igen. Häromdagen fick han ett brev från Sverker, revisorn, med ett datum då han ska komma för att skriva på sin deklaration. Inget konstig, exakt likadant som alla andra år, men den här gången blev han så fruktansvärt stressad att jag bad Vickan komma och lugna ner honom lite. Hon har ju gjort bokföringen och kan förklara och prata om sånt som jag inte vet nåt om (pengar och siffror). Hoppas att han nu kan vara lite lugnare, för det är inte förrän den 3 april han ska till Sverker. Och det är ju ganska många dagar om man är skruvad på högvarv. Vickan berättade att hon nu bokat en resa och att de åker till Parga i Grekland i augusti. Tack för den pungsparken, liksom. Har just nu ganska svårt att glädja mej åt att de har bokat en resa, nu när jag istället för att skotta snö och skotta snö oc

Träffade kuratorn idag igen. Fick frikort hos vårdcentralen... jaha, det blir gratis framöver, då. Det gör inget. För det är inte direkt billigt att gråta hos en kurator. Det kostar 200 kr i timmen, faktiskt. Visste inte vad jag skulle säga, trodde _kanske_ inte att jag skulle gråta så mycket idag. Men det gjorde jag. Jag gråter för att jag inte ser någon framtid, för att det inte finns något "vi" längre, för att jag ibland inte är snäll, för att kuratorn frågade om Sture och jag planerar något tillsammans... nej, det gör vi inte. Det största som händer är att vi åker till CG och fikar på tisdagar... och svaret på den frågan är att "nej, Sture vet inte att det är tisdag och påminner mej inte om att vi ska åka till CG och fika". Hon har naturligtvis inga lösningar. Frågar om jag inte ska titta lite på TV på kvällarna när Sture har gått och lagt sej? Nej, jag tror inte det, va? TV är liksom inte min grej. Men vad ska hon säga? Jag vet inte. Det finns ju ingen framtid.

Jo, jag sa förlåt. Förlåt för att jag varit dum kring medicinen. Jag hade inte behövt bråka om den, jag hade kunnat gjort som jag brukar, bara fixat till. Jag sa förlåt till Sture. Vet inte riktigt om han förstod vad jag menade, men jag sa iallafall förlåt och försökte förklara. Idag var jag på demensutbildning på eftermiddagen. Demensföreningen och en läkare och så "vår" sköterska från Njurunda VC var där och berättade om sej och sitt och sånt. Gav ungefär inget, tror jag. Utom att jag fick veta att Sture kommer att finnas med i nåt Svenskt demensregister och så ska han bli kallad till uppföljning/återbesök eller vad de nu kallar det, om ett år. Jag satte mej längst bak, närmast utgången, ifall jag skulle bryta ihop och behöva gå ut och gråta. Alla tyckte att det var konstigt att jag satt där. Eller, det kändes så iallafall. Någon frågade, men jag ville sitta där och jag ville inte förklara varför heller. Människan som var på den där samtalsgruppen var där också. Frågade

Waran-larmet ringde på min telefon. Sture sa att han just tagit tabletterna. Jag blev förvånad, för jag hade nyligen kollat och då låg de kvar. Gick ut i köket och tittade efter igen. Jo, han hade ju tagit tabletter, fast för tisdag istället för idag, som ju är söndag. Jag hade kunnat låta det stanna där. Det är två tabletter även på tisdagar, så ingen skada var ju skedd. Istället talade jag bestämt om för honom att han minsann hade gjort fel och tagit tisdagsmedicinen istället, men att jag nu hade rättat till det och lagt över söndagsmedicinen till tisdag. Spelar det nån roll? Nej. Kunde jag inte bara varit tyst? Ingen blev väl gladare av att jag påpekade felet? Nej. Så nu sitter jag här och är ledsen för att jag varit dum. Jag orkar inte ens vara trevlig. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Jag orkar inte ens vara trevlig. Det gör ont i mej, för jag vill ju orka. Jag vill ju vara snäll och rar och go. Men jag orkar inte. Jag är bara ledsen och tårarna svämmar över. I

Just nu är mitt liv pausat. Det som är ett liv, alltså. Det står still, existerar inte. Det som är nu är Sture och hans personal, dvs jag. Det som är jag och mitt och det som är mitt liv finns inte. Sedan nån gång ska jag leva, men nu är det dött. Det finns inget "vi" längre. Det är så sorgligt och jag känner mej så ledsen. Hela tiden.

På eftermiddagen var jag ute med Tosca i Bergaskogen. Telefonen ringde. Hemligt nummer. Jag svarade. Läkaren från VC. Han hade fått ett meddelande från sköterskan, nåt om att jag inte var så nöjd. Nej, det var jag ju inte. Så jag talade om för honom att jag tyckte det var jättedåligt att inleda ett samtal med "varför är ni här, det vet inte jag". Han slingrade sej lite, men så småningom så blev det ett skapligt bra samtal ändå. Diagnosen är vaskulär demens. Det finns nu journalfört. Jag tycker att det är bra. Det ger nog en del rättigheter enligt SOL, som man inte har om man saknar diagnos. Jag tror inte att Sture är så glad åt diagnosen. Så länge inget finns skrivet kan man ju låtsas och hoppas på nåt annat ändå. Men nu är det så iallafall. Han, läkaren, tyckte också att Sture skulle äta lite vätskedrivande i fem dagar för att se om han mår bättre på det. Vätska som samlas i kroppen kan hamna i lungorna (förutom ben o fötter) och ge andfåddhet. Och andfådd är han ju ibland.

Idag var jag på "anhöriggrupp". Jag hade missuppfattat helt och hållet och trodde att det var "anhörigutbildning", vilket uppenbarligen är något helt annat. Dagens "grupp" bestod av två personer, alltså jag själv och en till. Plus en slags samtalsledare. Vi skulle varit fyra, men två hade lämnat återbud. Elisabeth hette den andra och hon var anhörig till sin mamma. En helt annan situation. Hon kan ju gå därifrån, eller låta bli att gå dit, om hon vill. Jag sitter fast i detta 24/7. Men jag kan förstå hennes situation också, utan att gå in på några detaljer alls. Den skiljer sej dock helt och hållet från hur jag har det, så jag vet inte om vi har så mycket utbyte av just varandra, men prata, prata... ja, det är väl antagligen bra?? Samtalet var slut kl 18 och då gick "Waranlarmet" på min telefon. Jag ringde hem när jag satte mej i bilen och då hade Sture (förstås) redan tagit sitt Waran. Ok, vad bra. När jag sedan kollade innan jag gick och la

Dagens rubrik "Går inte att prata" är dubbelbottnad. Det går inte för Sture att prata. Han tappar det mesta idag (ikväll). Han provar att prata om än det ena, än det andra, men har inga ord för någonting. Han har inte mått så bra fysiskt i helgen. Haft ont i magen, som håll säger han, han har varit "trött i ögonen", blött näsblod och igårkväll gick han ju och lade sej kl 19... Kanske håller han på att bli förkyld (då blöder han ofta näsblod) eller så är det helt enkelt demensen som gör honom trött i hjärnan, så han inte orkar mer än såhär. Idag har han inte gjort i stort sett något alls. Följt med mej ut i bilen och suttit i den på Svartvikskajen i en timme medan jag gick med Tosca. Annars har han suttit framför TV-n. Vasaloppet idag. Jag har städat golv och badrum, lagat mat och bakat bröd. Kl 17 hade Lena Svelander bokat en tid i KlassArena för att kolla lokalen inför en rallytävling som hon ska döma där den 7 april. Jag o Tosca var med som testekipage och, hör

Egentligen gav jag upp för två månader sedan. Det var nog när Sture sa att vi inte "hade råd" att åka till Spanien. Och jag svarade att vi visst har råd och att jag vet precis hur mycket pengar han har på sina konton. Han blev riktigt arg för det, för att jag hade "snokat" i hans bankkonton. Och jag svarade att jag inte kan betala hans räkningar utan att faktiskt se hur mycket han har på kontona. Och betalat hans räkningar har jag gjort ett bra tag nu, eftersom han inte själv kan hantera varken bankdosan eller datorn särskilt väl (läs: alls). Jag sansade mej senare och frågade honom vänligt om det var för att han var rädd att bli sjuk eller något som han inte ville åka utomlands, men det var inte alls det, sa han. Där nånstans tror jag att jag kände att jag slutar försöka längre. Nu tar jag min hund och mina grejor och skaffar en liten, sunkig lägenhet nånstans, som jag möjligen kan ha råd att bo i. Jag orkar inte ta sån skit. Vi pratade om att separera och jag sa a

Sture letade i sin plånbok idag. Det gjorde han häromdagen också. Han visste inte vad han letade efter, eller det gjorde han kanske, men han kunde inte berätta vad det var. Han märkte själv att han inte hade orden. Han letade och letade. Satt framför tv-n och tittade på längdskidor och letade. Viftade med händerna mot tv-n och sa nåt om att hjälpa dem. - Kan man hjälpa dem som åker skidor med det du letar efter, frågade jag. - Ja! Eller nej, kanske inte... Jag försökte verkligen förstå vad det var, men det gick inte. Man skulle kunna "lägga ihop 4-5-6 stycken och hjälpa".  Vem som skulle hjälpas är helt oklart för mej. Sen var det något om Mildreds kod också, den är ju borta och en ny beställd (till bankkortet) men även om han sa "ja" när jag frågade om det var den han letade efter, så var det inte solklart ändå. För hur skulle han kunna hjälpa skidåkarna med den? Eller vem det nu var. Och sen var det ändå inte den han letade efter, utan något annat. Han blev inte i