Hur det egentligen är...

"Bra" är det enda som inte stämmer.

Frukost. Sture pratar om redovisningen till överförmyndarnämnden igen. Det är godemansuppdraget som ska avslutas och en sluträkning ska lämnas in. Vickan har varit här och hjälpt mej få ihop siffrorna och nu ska jag bara skriva det snyggt och prydligt och så göra färdigt det andra formuläret. Ingen stor uppgift, men jag gruvar mej lite ändå. Allt, precis allt, känns nästan oöverstigligt besvärligt nuförtiden. Men jag lugnar honom med att det är nästan klart, att jag ska göra färdigt idag och sen ska vi lämna in. Men måste inte Vickan komma? tycker han. Nej, hon har ju redan varit här och hjälpt mej med det hon kan, siffertrixet. Jaha. - Jag är ju helt över nuförtiden, slut som människa. Nåt åt det hållet sa Sture. - Nej då, sa jag. Än så länge går det ju bra, ingen fara. - Tror du att det blir sämre?? undrar Sture. Han har ingen insikt om hur demens funkar, tror jag. Att huvudet slutar funka, att kroppen lägger av. Att man dör. Att man faktiskt dör. Får man demens vid 65 års ålder

Ja, inte har jag nån ambition om någon skrivkonst av den högre skolan i den här bloggen. Det kommer att bli ostrukturerat och förvirrat. I samma stil som jag känner mej just nu. Igår var vi till vårdcentralen, där Sture skulle få göra ett minnestest. Jag skulle inte vara med under själva testet, men före och efter. Var det tänkt. Vi blev hämtade i väntrummet och hälsade på sköterskan, som var glad och vänlig. Väl inne på hennes rum inledde hon lite småprat med Sture, ställde lite frågor om hans vardag och så. Han sa att jag hjälper honom med allt han inte klarar och att det är tur att jag finns. Redan där kom det väl nån liten tår i ögat. Men sen skulle han skoja till det på nåt vis. Vet inte riktigt hur han uttryckte sej men det var nåt om att det skulle vara "bra" att sluta andas när man blir äldre. Då bara bröt jag ihop och grät. Försökte verkligen behärska mej, men det gick inget vidare. - Vill du inte sitta kvar? undrade sköterskan med all empati som finns i hela vär

Jag har inte bloggat på länge, då jag inte känt att jag velat dela mina Riktiga tankar med dem som läser min blogg, men aldrig bryr sej. Men ett behov av att skriva, det har jag, och därför skapar jag nu denna blogg. Mitt liv är just nu ett enda kaos. Jag har aldrig känt mej så ensam, rädd och villrådig någon gång. Jag har länge känt att Sture inte varit helt frisk efter sina strokear. Att han emellanåt varit vimsig, haft svårt att hänga med, jag har fått förklara saker många gånger och det har ändå inte landat helt och hållet rätt. Men jag är väl som många andra, sticker huvudet i sanden och vill inte se det uppenbara. Gömmer mej. Går före eller efter och rättar till, sopar igen spåren, fixar och ställer i ordning. Att vi bråkade om en dum grej, att jag blev oerhört ledsen och kränkt, att jag gjorde saker som jag möjligen kommer att ångra... ja, så kan det bli när man är två och man inte förstår varandra fullt ut. Det började kanske där, det som blev så svårt, så svårt. Kanske var det