Egentligen
Jag har inte bloggat på länge, då jag inte känt att jag velat dela mina Riktiga tankar med dem som läser min blogg, men aldrig bryr sej.
Men ett behov av att skriva, det har jag, och därför skapar jag nu denna blogg.
Mitt liv är just nu ett enda kaos. Jag har aldrig känt mej så ensam, rädd och villrådig någon gång. Jag har länge känt att Sture inte varit helt frisk efter sina strokear. Att han emellanåt varit vimsig, haft svårt att hänga med, jag har fått förklara saker många gånger och det har ändå inte landat helt och hållet rätt. Men jag är väl som många andra, sticker huvudet i sanden och vill inte se det uppenbara. Gömmer mej. Går före eller efter och rättar till, sopar igen spåren, fixar och ställer i ordning.
Att vi bråkade om en dum grej, att jag blev oerhört ledsen och kränkt, att jag gjorde saker som jag möjligen kommer att ångra... ja, så kan det bli när man är två och man inte förstår varandra fullt ut. Det började kanske där, det som blev så svårt, så svårt. Kanske var det stressen kring detta som fick Stures demens att "blomma ut". Han gick på penicillin också och var riktigt risig i magen av det... kanhända att infektionen eller det faktum att han var så dålig också spelade roll. Vad vet jag. Men en dag med stor förvirring slutade med ambulans till sjukhuset, inlagd på Akut Geriatrik. Vad är det, undrade jag och fick svaret att det betyder "äldre multisjuka". Det gjorde mej inte särskilt mycket gladare eller lugnare. Men okej, jag frågade och fick ett svar.
Detta var i början på januari.
Julen tillbringade vi i stuga i Skälsjön, där Sture försökte köra bilen med fastfrusna bromsar. Han måste ha gasat utav bara den för han hade lyckats komma ca 50-100 m iallafall, medan jag var ute med Tosca. Det luktade bränt över hela området... Såna saker. Fixa idéer, som måste genomföras till varje pris. Inte tog han av sej kläderna på alla de dagar vi var där heller. Det var ju så kallt i stugan att man inte ens kunde duscha, tyckte han och behöll alla kläder på i flera dagar.
I somras var han så stressad över att vi skulle åka på två bilresor inom Sverige. Först direkt efter skolavslutningen tillsammans med Emil och Alfred, till Göta kanal. Och sedan, ett par veckor senare, till Dalarna och Dalsland, på lag-SM i rallylydnad. Han kunde inte få ihop det, hur vi skulle hinna hem eller hur det var meningen att vi skulle åka och när och vilka dagar och hur...??? Vi tittade tillsammans i almanackan ett flertal gånger och jag visade vilka dagar vi skulle vara här och där. Men han var ändå inte klar över hur det skulle gå till.
Exemplen är många och jag återkommer kanske till dem senare. Eller så gör jag inte det.
På akutgeriatrikavdelningen gjorde man en hjärnröntgen. Ingen ny stroke iallafall, men spår av fler än de tre, som han varit inlagd för. Man misstänkte då vaskulär demens, alltså demens orsakad av strokear, typ. Även om jag nog nånstans ändå visste... så har det varit ett otroligt svårt besked att få. Jag klarar inte det här särskilt bra alls. Jag gråter, gråter och gråter. Och ju mer jag googlar och skaffar mej information om demens, desto mer skrämmande är det. Det kan gå fort, det kan ta flera år, men i slutänden kommer han inte att känna igen mej och kroppen kommer att lägga av och så kommer han att dö av detta. Så är det. Och jag vill inte. Jag vill inte vara med alls. Jag vill inte.
Men ett behov av att skriva, det har jag, och därför skapar jag nu denna blogg.
Mitt liv är just nu ett enda kaos. Jag har aldrig känt mej så ensam, rädd och villrådig någon gång. Jag har länge känt att Sture inte varit helt frisk efter sina strokear. Att han emellanåt varit vimsig, haft svårt att hänga med, jag har fått förklara saker många gånger och det har ändå inte landat helt och hållet rätt. Men jag är väl som många andra, sticker huvudet i sanden och vill inte se det uppenbara. Gömmer mej. Går före eller efter och rättar till, sopar igen spåren, fixar och ställer i ordning.
Att vi bråkade om en dum grej, att jag blev oerhört ledsen och kränkt, att jag gjorde saker som jag möjligen kommer att ångra... ja, så kan det bli när man är två och man inte förstår varandra fullt ut. Det började kanske där, det som blev så svårt, så svårt. Kanske var det stressen kring detta som fick Stures demens att "blomma ut". Han gick på penicillin också och var riktigt risig i magen av det... kanhända att infektionen eller det faktum att han var så dålig också spelade roll. Vad vet jag. Men en dag med stor förvirring slutade med ambulans till sjukhuset, inlagd på Akut Geriatrik. Vad är det, undrade jag och fick svaret att det betyder "äldre multisjuka". Det gjorde mej inte särskilt mycket gladare eller lugnare. Men okej, jag frågade och fick ett svar.
Detta var i början på januari.
Julen tillbringade vi i stuga i Skälsjön, där Sture försökte köra bilen med fastfrusna bromsar. Han måste ha gasat utav bara den för han hade lyckats komma ca 50-100 m iallafall, medan jag var ute med Tosca. Det luktade bränt över hela området... Såna saker. Fixa idéer, som måste genomföras till varje pris. Inte tog han av sej kläderna på alla de dagar vi var där heller. Det var ju så kallt i stugan att man inte ens kunde duscha, tyckte han och behöll alla kläder på i flera dagar.
I somras var han så stressad över att vi skulle åka på två bilresor inom Sverige. Först direkt efter skolavslutningen tillsammans med Emil och Alfred, till Göta kanal. Och sedan, ett par veckor senare, till Dalarna och Dalsland, på lag-SM i rallylydnad. Han kunde inte få ihop det, hur vi skulle hinna hem eller hur det var meningen att vi skulle åka och när och vilka dagar och hur...??? Vi tittade tillsammans i almanackan ett flertal gånger och jag visade vilka dagar vi skulle vara här och där. Men han var ändå inte klar över hur det skulle gå till.
Exemplen är många och jag återkommer kanske till dem senare. Eller så gör jag inte det.
På akutgeriatrikavdelningen gjorde man en hjärnröntgen. Ingen ny stroke iallafall, men spår av fler än de tre, som han varit inlagd för. Man misstänkte då vaskulär demens, alltså demens orsakad av strokear, typ. Även om jag nog nånstans ändå visste... så har det varit ett otroligt svårt besked att få. Jag klarar inte det här särskilt bra alls. Jag gråter, gråter och gråter. Och ju mer jag googlar och skaffar mej information om demens, desto mer skrämmande är det. Det kan gå fort, det kan ta flera år, men i slutänden kommer han inte att känna igen mej och kroppen kommer att lägga av och så kommer han att dö av detta. Så är det. Och jag vill inte. Jag vill inte vara med alls. Jag vill inte.
Kommentarer
Skicka en kommentar