Ostrukturerat
Ja, inte har jag nån ambition om någon skrivkonst av den högre skolan i den här bloggen. Det kommer att bli ostrukturerat och förvirrat. I samma stil som jag känner mej just nu.
Igår var vi till vårdcentralen, där Sture skulle få göra ett minnestest. Jag skulle inte vara med under själva testet, men före och efter. Var det tänkt. Vi blev hämtade i väntrummet och hälsade på sköterskan, som var glad och vänlig. Väl inne på hennes rum inledde hon lite småprat med Sture, ställde lite frågor om hans vardag och så. Han sa att jag hjälper honom med allt han inte klarar och att det är tur att jag finns. Redan där kom det väl nån liten tår i ögat. Men sen skulle han skoja till det på nåt vis. Vet inte riktigt hur han uttryckte sej men det var nåt om att det skulle vara "bra" att sluta andas när man blir äldre. Då bara bröt jag ihop och grät. Försökte verkligen behärska mej, men det gick inget vidare.
- Vill du inte sitta kvar? undrade sköterskan med all empati som finns i hela världen. Jag kunde inte svara men skakade på huvudet.
Hon försvann ut en liten stund och sen hämtade hon mej. Utanför stod en annan vårdperonal av nåt slag, som följde mej till ett annat rum, där jag fick sitta och gråta medan Sture gjorde testet. Jag grät och grät.
Jag vet att jag inte ska ta ut nåt i förskott, lev nu och njut av det som är bra. Men jag KAN ju inte?! Det enda jag kan är att se framåt, måla upp de mest förfärliga bilder av hur det här kan komma att bli med en dement Sture som inte känner igen mej, som behöver mer omsorg än jag är kapabel att ge honom.... och att man faktiskt dör av demens. Man gör det. Hjärnan slutar att funka som den ska och kroppen lägger av. Man dör. Det är så skrämmande att jag bara kan gråta och inte, hur jag än försöker, kan hitta nån glädje nånstans. Tårarna rinner hej vilt när jag skriver detta.
Testet gav 21 av 30 poäng. Det är väl inte nån katastrof, kanske. Jag googlade på kvällen och fick veta att det är "mild demens" men närmare gränsen för den värre graden än åt andra hållet. Han hade också gjort ett "klocktest", där han skulle rita en klocka. Det hade gått dåligt, sa sköterskan.
Själv har han inte berättat något alls om testet och jag vill inte fråga. Den 25 februari ska vi tillbaka för att träffa en läkare. Jag bävar. Lär väl bryta ihop igen.
Idag har Sture ringt kommunen och tänkt ansöka om färdtjänst. De hade tyvärr inte telefontid, men jag sökte reda på blanketter på nätet, så nu har vi fyllt i en sån. Behövs ett intyg från vården också, så sköterskan (Ulrica Röding heter hon) fixar det. Jag mailade henne och hon svarade nästan direkt. Inte tror jag att Sture kommer att åka färdtjänst, men varför inte ordna med sånt i god tid. Rätt som det är kanske det av nån märklig anledning behövs?? Eller om han faktiskt skulle vilja åka nånstans när jag inte är hemma? Självständighet är bra. Om det skulle funka.
Igår var vi till vårdcentralen, där Sture skulle få göra ett minnestest. Jag skulle inte vara med under själva testet, men före och efter. Var det tänkt. Vi blev hämtade i väntrummet och hälsade på sköterskan, som var glad och vänlig. Väl inne på hennes rum inledde hon lite småprat med Sture, ställde lite frågor om hans vardag och så. Han sa att jag hjälper honom med allt han inte klarar och att det är tur att jag finns. Redan där kom det väl nån liten tår i ögat. Men sen skulle han skoja till det på nåt vis. Vet inte riktigt hur han uttryckte sej men det var nåt om att det skulle vara "bra" att sluta andas när man blir äldre. Då bara bröt jag ihop och grät. Försökte verkligen behärska mej, men det gick inget vidare.
- Vill du inte sitta kvar? undrade sköterskan med all empati som finns i hela världen. Jag kunde inte svara men skakade på huvudet.
Hon försvann ut en liten stund och sen hämtade hon mej. Utanför stod en annan vårdperonal av nåt slag, som följde mej till ett annat rum, där jag fick sitta och gråta medan Sture gjorde testet. Jag grät och grät.
Jag vet att jag inte ska ta ut nåt i förskott, lev nu och njut av det som är bra. Men jag KAN ju inte?! Det enda jag kan är att se framåt, måla upp de mest förfärliga bilder av hur det här kan komma att bli med en dement Sture som inte känner igen mej, som behöver mer omsorg än jag är kapabel att ge honom.... och att man faktiskt dör av demens. Man gör det. Hjärnan slutar att funka som den ska och kroppen lägger av. Man dör. Det är så skrämmande att jag bara kan gråta och inte, hur jag än försöker, kan hitta nån glädje nånstans. Tårarna rinner hej vilt när jag skriver detta.
Testet gav 21 av 30 poäng. Det är väl inte nån katastrof, kanske. Jag googlade på kvällen och fick veta att det är "mild demens" men närmare gränsen för den värre graden än åt andra hållet. Han hade också gjort ett "klocktest", där han skulle rita en klocka. Det hade gått dåligt, sa sköterskan.
Själv har han inte berättat något alls om testet och jag vill inte fråga. Den 25 februari ska vi tillbaka för att träffa en läkare. Jag bävar. Lär väl bryta ihop igen.
Idag har Sture ringt kommunen och tänkt ansöka om färdtjänst. De hade tyvärr inte telefontid, men jag sökte reda på blanketter på nätet, så nu har vi fyllt i en sån. Behövs ett intyg från vården också, så sköterskan (Ulrica Röding heter hon) fixar det. Jag mailade henne och hon svarade nästan direkt. Inte tror jag att Sture kommer att åka färdtjänst, men varför inte ordna med sånt i god tid. Rätt som det är kanske det av nån märklig anledning behövs?? Eller om han faktiskt skulle vilja åka nånstans när jag inte är hemma? Självständighet är bra. Om det skulle funka.
Kommentarer
Skicka en kommentar