Arbetsterapeuten
Idag var hon här, arbetsterapeuten Angelica Larsson. Hon var bra. Hon visste att Tosca är en briard och hälsade ordentligt på henne, men inte förrän jag hade sagt att det var ok för Tosca.
Sen gick hon ganska rakt på sak och frågade Sture hur han mår och han skojade och sa att det är åt helvete, eller nåt åt det hållet. Hon tog det inte alls som ett skämt, utan frågade allvarligt vidare vad det var som inte var bra. Men det löste sej snart och samtalet blev inte så dumt alls.
Hon fokuserade på Sture och de hjälpmedel han kan behöva, vi fick en blankett för att söka bostadsanpassning, en ramp ut så han kan ta sej ut själv med rullatorn. Hon skulle skriva ett intyg också, att han behöver det.
Men, hon var också tydlig med att JAG behöver en del hjälp. Som till exempel att Sture ska prova en digital klocka/almanacka som kan tala om för honom vilken dag och tid det är, så slipper han fråga mej tusen gånger och jag slipper svara lika många gånger. Hon pratade om en Sigvardtavla, men jag tror inte att det är en grej för Sture. Inte just nu iallafall.
Vidare blev det bestämt det mesta som jag tänkt på. Handtag (plus förhöjning) till toan, handtag till sängen, så han slipper dra i dörren varje gång han ska upp. Och sittdyna till stolen vid TV-n, hon skulle också kolla TV-dosa. Hon pratade om trygghetslarm (något jag skulle tycka vore bra, om han behöver hjälp på nåt vis och inte hittar eller inte kan använda telefonen) men det var inte Sture så sugen på. Och så pratade hon om dagcenter och annan daglig verksamhet. Det får vi filura vidare på, tror att det måste landa hos Sture först, men han sa inte tvärnej heller. Jag tror faktiskt att det skulle vara riktigt bra, OM det är någorlunda vettigt folk där, både deltagare och personal. Men att få komma iväg, fika lite, snacka och vara social med andra. Ja, det kunde vara bra. Inte för att jag kommer att "hinna" så mycket på de få timmarna han skulle vara borta isåfall, men lite paus... Nu rinner tårarna igen... det här är jobbigt, jättejobbigt.
Samtalet var tufft också. Så länge vi pratade om konkreta fysiska saker gick det bra. Men så fort hon nämnde att jag skulle kunna behöva något, att jag skulle kunna vara trött... ja, då ligger tårarna där direkt. De bara rinner och jag kan inte göra nåt åt det. Nu gick jag ut i köket och snöt mej, drack lite vatten och samlade ihop mej. Tycker att det gick relativt bra, även om hon såg att det var svårt för mej. Men det ÄR ju svårt.
Sture frågade nåt om sjukdomen och hon förklarade bra för honom att det ser olika ut, att det är individuellt, att man kan få svårigheter med olika saker... bla bla bla.. och så till sist att man kanske inte kan bo kvar hemma. Han kommenterade inte det, vet inte om han alls "hörde", dvs ville höra eller tog till sej det. Jag blev ledsen igen, såklart.
Hon var här en timme och vi pratade om fler saker än dessa, men jag orkar inte skriva. Orkar kanske inte ens sortera alla mina tankar. Men hur som helst, så skulle hon komma tillbaka, förmodligen redan nästa vecka, med de flesta av hjälpmedlen.
Hon skulle också be en biståndshandläggare att kontakta mej för vidare samtal om våra behov. Hemtjänst?? Nej, jag tror inte vi behöver det just nu. Vet inte riktigt till vad isåfall. Medicinering när jag jobbar, kanske? Men jag ska inte jobba så mycket just nu. Nästa månad är jag tjänstledig, sen får vi se.
På kvällen var han oerhört rastlös. Vi hade varit ute på eftermiddagen, varit på Friskhuset och skulle titta på en bättre stol att ha framför TV-n, men de hade inga på lager, inte ens några utställningsex. Sen satt han i bilen och väntade medan Tosca och jag gick runt Sidsjön. Men ändå var han rastlös och ville absolut att jag skulle ta bilen och "skjutsa Tosca". Jaja... inte är det Tosca som behöver åka bil, men när han tjatat tillräckligt många gånger så åkte vi iallafall till Svartvikskajen, där han fick sitta i bilen igen en halvtimme medan jag gick en sväng med hunden. Han lyssnade på Lasse Stefanz och sen mådde han nog lite bättre. Lugnare iallafall.
Man kanske inte tror det när man träffar Sture en stund då och då, men det är faktiskt ganska påfrestande att vara nära honom hela tiden. Han får saker för sej och släpper inte taget. Kan inte vänta. Kan inte se att en del saker inte alls behöver ske omedelbart, utan vi kan lika gärna göra det en annan dag. Eller inte alls.
Och just detta skrämmer mej, för ännu är han ju inte långt gången i sin sjukdom. Om jag känner så här nu... hur blir det då sedan? Eller vänjer jag mej? Lär mej hantera det allt eftersom? Jag vet inte. Och det gör mej rädd.
Sen gick hon ganska rakt på sak och frågade Sture hur han mår och han skojade och sa att det är åt helvete, eller nåt åt det hållet. Hon tog det inte alls som ett skämt, utan frågade allvarligt vidare vad det var som inte var bra. Men det löste sej snart och samtalet blev inte så dumt alls.
Hon fokuserade på Sture och de hjälpmedel han kan behöva, vi fick en blankett för att söka bostadsanpassning, en ramp ut så han kan ta sej ut själv med rullatorn. Hon skulle skriva ett intyg också, att han behöver det.
Men, hon var också tydlig med att JAG behöver en del hjälp. Som till exempel att Sture ska prova en digital klocka/almanacka som kan tala om för honom vilken dag och tid det är, så slipper han fråga mej tusen gånger och jag slipper svara lika många gånger. Hon pratade om en Sigvardtavla, men jag tror inte att det är en grej för Sture. Inte just nu iallafall.
Vidare blev det bestämt det mesta som jag tänkt på. Handtag (plus förhöjning) till toan, handtag till sängen, så han slipper dra i dörren varje gång han ska upp. Och sittdyna till stolen vid TV-n, hon skulle också kolla TV-dosa. Hon pratade om trygghetslarm (något jag skulle tycka vore bra, om han behöver hjälp på nåt vis och inte hittar eller inte kan använda telefonen) men det var inte Sture så sugen på. Och så pratade hon om dagcenter och annan daglig verksamhet. Det får vi filura vidare på, tror att det måste landa hos Sture först, men han sa inte tvärnej heller. Jag tror faktiskt att det skulle vara riktigt bra, OM det är någorlunda vettigt folk där, både deltagare och personal. Men att få komma iväg, fika lite, snacka och vara social med andra. Ja, det kunde vara bra. Inte för att jag kommer att "hinna" så mycket på de få timmarna han skulle vara borta isåfall, men lite paus... Nu rinner tårarna igen... det här är jobbigt, jättejobbigt.
Samtalet var tufft också. Så länge vi pratade om konkreta fysiska saker gick det bra. Men så fort hon nämnde att jag skulle kunna behöva något, att jag skulle kunna vara trött... ja, då ligger tårarna där direkt. De bara rinner och jag kan inte göra nåt åt det. Nu gick jag ut i köket och snöt mej, drack lite vatten och samlade ihop mej. Tycker att det gick relativt bra, även om hon såg att det var svårt för mej. Men det ÄR ju svårt.
Sture frågade nåt om sjukdomen och hon förklarade bra för honom att det ser olika ut, att det är individuellt, att man kan få svårigheter med olika saker... bla bla bla.. och så till sist att man kanske inte kan bo kvar hemma. Han kommenterade inte det, vet inte om han alls "hörde", dvs ville höra eller tog till sej det. Jag blev ledsen igen, såklart.
Hon var här en timme och vi pratade om fler saker än dessa, men jag orkar inte skriva. Orkar kanske inte ens sortera alla mina tankar. Men hur som helst, så skulle hon komma tillbaka, förmodligen redan nästa vecka, med de flesta av hjälpmedlen.
Hon skulle också be en biståndshandläggare att kontakta mej för vidare samtal om våra behov. Hemtjänst?? Nej, jag tror inte vi behöver det just nu. Vet inte riktigt till vad isåfall. Medicinering när jag jobbar, kanske? Men jag ska inte jobba så mycket just nu. Nästa månad är jag tjänstledig, sen får vi se.
På kvällen var han oerhört rastlös. Vi hade varit ute på eftermiddagen, varit på Friskhuset och skulle titta på en bättre stol att ha framför TV-n, men de hade inga på lager, inte ens några utställningsex. Sen satt han i bilen och väntade medan Tosca och jag gick runt Sidsjön. Men ändå var han rastlös och ville absolut att jag skulle ta bilen och "skjutsa Tosca". Jaja... inte är det Tosca som behöver åka bil, men när han tjatat tillräckligt många gånger så åkte vi iallafall till Svartvikskajen, där han fick sitta i bilen igen en halvtimme medan jag gick en sväng med hunden. Han lyssnade på Lasse Stefanz och sen mådde han nog lite bättre. Lugnare iallafall.
Man kanske inte tror det när man träffar Sture en stund då och då, men det är faktiskt ganska påfrestande att vara nära honom hela tiden. Han får saker för sej och släpper inte taget. Kan inte vänta. Kan inte se att en del saker inte alls behöver ske omedelbart, utan vi kan lika gärna göra det en annan dag. Eller inte alls.
Och just detta skrämmer mej, för ännu är han ju inte långt gången i sin sjukdom. Om jag känner så här nu... hur blir det då sedan? Eller vänjer jag mej? Lär mej hantera det allt eftersom? Jag vet inte. Och det gör mej rädd.
Kommentarer
Skicka en kommentar