Åter en förfärlig dag
När jag kom hem efter att ha jobbat dygnet kände jag mej så ledsen och orkeslös. Detta skulle varit sista passet innan vi packade ihop allting och åkte till Spanien för sisådär sex veckors semester. Lägenheten var hyrd för hela mars... och så resan dit o hem. Så mycket glada planer, såna enorma förväntningar på vårt livs resa. Och så blir det inget. Absolut inget.
Jag kan naturligtvis leva med att inte åka till Spanien. Det går. Men orsaken gör mej så in i märgen ledsen. Jag vill verkligen inte att Sture ska vara drabbad av demens. Jag ser ingen som helst framtid. Han pratar absolut ingenting om detta, varken resan eller något annat. Inte nästan någonting alls om sjukdomen heller. Och det är kanske lika bra. Jag tror inte ens att han tänker på resan. Jag tror att han har glömt bort den. Eller iallafall är helt nöjd med att inte "behöva åka" utan kan vara hemma och älta bokföringen eller nåt liknande. Jag låter bitter. Jag känner mej inte bitter. Jag känner mej förtvivlad, rädd och ledsen. Så otroligt ledsen.
När vi ätit en smörgås till lunch gick jag o lade mej på sängen och bara grät och grät och grät. Tror jag grät i en timme, sen tog tårarna tillfälligt slut och Tosca kom och lade sej i bädden bredvid mej. Klappade på henne och vilade en timme till. Sen klev jag upp och Sture frågade om jag hade sovit?
Jag skulle vilja skrika. Skrika högt. Skrika att jag inte sover, jag GRÅTER! Men det blir ju inte han nå' gladare av, så det gör jag inte. Jag måste bära den här sorgen alldeles själv och jag orkar inte det så bra.
Så åkte vi till Kvissle och jag gick längs Ljungan med Tosca medan Sture satt i bilen och väntade. Så meningslöst. Jag grät ännu mer under promenaden. Stackars hund. Hur ska jag komma vidare med mej själv?? Jag behöver hjälp, men i slutänden måste jag ju ändå göra jobbet själv. Alldeles själv. Är så rädd att jag inte kommer att orka.
----------------------------------------------
Sen skulle jag ta fram Waranet kl 18. Och upptäcker att Sture tagit medicinen för måndag morgon idag. PLUS medicinen för idag, som jag hade lagt fram och skrivit en lapp på "söndag morgon". Trodde inte att det kunde vara tydligare och det funkade förra gången jag jobbade lördagdygnet. Enligt honom själv så hade jag inte alls varit tydlig och det låg ju bara tre tabletter där på tallriken. Ja, helt sant. För det ska bara vara tre tabletter på morgonen.
Alltså. Jag vet inte hur jag ska göra. Han klarar inte att hantera dosetten, vänder den upp o ner, kan inte öppna, kan inte läsa texten... det går inte. Lägger jag fram som jag har gjort nu, ja då lyckas han ändå pillra upp dosetten och ta från en annan dag... Känner mej helt maktlös och vet inte hur jag ska göra. Han kommer ju aldrig att gå med på att någon kommer hit och ger honom de tabletter han ska ha.
Tur ändå att jag ska vara ledig den här månaden, som vi hade bestämt från början. Då kommer det att funka de närmaste veckorna iallafall = jag kommer att ge honom den medicin han ska ha.
Jag kan naturligtvis leva med att inte åka till Spanien. Det går. Men orsaken gör mej så in i märgen ledsen. Jag vill verkligen inte att Sture ska vara drabbad av demens. Jag ser ingen som helst framtid. Han pratar absolut ingenting om detta, varken resan eller något annat. Inte nästan någonting alls om sjukdomen heller. Och det är kanske lika bra. Jag tror inte ens att han tänker på resan. Jag tror att han har glömt bort den. Eller iallafall är helt nöjd med att inte "behöva åka" utan kan vara hemma och älta bokföringen eller nåt liknande. Jag låter bitter. Jag känner mej inte bitter. Jag känner mej förtvivlad, rädd och ledsen. Så otroligt ledsen.
När vi ätit en smörgås till lunch gick jag o lade mej på sängen och bara grät och grät och grät. Tror jag grät i en timme, sen tog tårarna tillfälligt slut och Tosca kom och lade sej i bädden bredvid mej. Klappade på henne och vilade en timme till. Sen klev jag upp och Sture frågade om jag hade sovit?
Jag skulle vilja skrika. Skrika högt. Skrika att jag inte sover, jag GRÅTER! Men det blir ju inte han nå' gladare av, så det gör jag inte. Jag måste bära den här sorgen alldeles själv och jag orkar inte det så bra.
Så åkte vi till Kvissle och jag gick längs Ljungan med Tosca medan Sture satt i bilen och väntade. Så meningslöst. Jag grät ännu mer under promenaden. Stackars hund. Hur ska jag komma vidare med mej själv?? Jag behöver hjälp, men i slutänden måste jag ju ändå göra jobbet själv. Alldeles själv. Är så rädd att jag inte kommer att orka.
----------------------------------------------
Sen skulle jag ta fram Waranet kl 18. Och upptäcker att Sture tagit medicinen för måndag morgon idag. PLUS medicinen för idag, som jag hade lagt fram och skrivit en lapp på "söndag morgon". Trodde inte att det kunde vara tydligare och det funkade förra gången jag jobbade lördagdygnet. Enligt honom själv så hade jag inte alls varit tydlig och det låg ju bara tre tabletter där på tallriken. Ja, helt sant. För det ska bara vara tre tabletter på morgonen.
Alltså. Jag vet inte hur jag ska göra. Han klarar inte att hantera dosetten, vänder den upp o ner, kan inte öppna, kan inte läsa texten... det går inte. Lägger jag fram som jag har gjort nu, ja då lyckas han ändå pillra upp dosetten och ta från en annan dag... Känner mej helt maktlös och vet inte hur jag ska göra. Han kommer ju aldrig att gå med på att någon kommer hit och ger honom de tabletter han ska ha.
Tur ändå att jag ska vara ledig den här månaden, som vi hade bestämt från början. Då kommer det att funka de närmaste veckorna iallafall = jag kommer att ge honom den medicin han ska ha.
Kommentarer
Skicka en kommentar