Besviken
Idag hade Sture tid hos läkaren kl 13:45. Det hade han noll koll på själv. Blev jätteförvånad när jag började göra mej i ordning (läs: klä på mej) för att åka dit. Jaha, vårdcentralen?? ungefär. Och jag kände att "så skönt att han är så obekymrad om allting". Själv har jag oroat mej för det här läkarbesöket i en månad nu. Ont i huvudet idag. Hela dagen och fortfarande. Spänningshuvudvärk, antagligen.
Som jag hade förstått det hela var detta samtalet då man skulle sammanställa alla provresultat, hjärnröntgen, minnestest osv och knyta ihop det till en diagnos och kanske ge oss någon sorts "plan" för hur vi kan tänka inför framtiden. Nåt åt det hållet iallafall.
Men HUR fel jag hade. Läkaren började med att säga att han inte riktigt visste varför vi var där överhuvudtaget och kunde vi berätta lite??
Men jag kan väl inte sitta där och BERÄTTA om hur struligt det är i Stures hjärna, när han själv hör på??? Nej, just det. Det är ju därför jag har skrivit ett flera sidor långt "brev" till sköterskan som gjorde minnestestet. Hon frågade om hon fick korta ner det lite innan hon lämnade det vidare till läkaren (ja, den läkare vi träffade idag). Självklart. Hon vet ju vad som kan vara viktigt och vad som bara är mitt "svammel".
Det hade han dock ingen koll på som det verkade, läkaren. Han hummade lite, tittade lite på datorn, ville undersöka Sture lite. Klämma på hans ben och titta på knäna, lyssna på hjärta och lungor, kolla blodtrycket... helt inriktad på det fysiska, kände jag. Han nämnde i förbifarten att det finns olika sorters demens och så Alzheimers. Men kom aldrig fram till vad det var man tänkte att Sture har. Och hur vi isåfall ska hantera det.
Till sist skickade han Sture på lite provtagning och EKG och sen var det hejdå.
Jag är så besviken. Riktigt besviken. Det här besöket gav precis ingenting. Lite känns det som att nu ger jag upp. Slutar engagera mej, slutar kanske vara ledsen (det vore i o för sej skönt att slippa gråta) utan lägger mej platt. Låter livet dö. Gör som jag skrev igår. Vaknar, låter dagen gå, stänger den svarta dörren på kvällen och försöker sova bort några timmar till av det här skitlivet. Helt utan mening och bara tomt och innehållslöst. Jag ger mej. Det var så här vi skulle ha det? Göra inget, bara meningslöshet. Jag tar hand om allt praktiskt och Sture hänger med och går dit jag pekar. Känns det bra? Nej.
När vi kom hem satt hela Stures nyckelknippa i dörren, som var olåst. Ja, sånt händer ibland. Att man glömmer...
Jag skrev ett kort mail till sköterskan där jag bara frågar vad syftet var med läkarbesöket? Skulle vara intressant att höra vad det var meningen att det skulle gå ut på. Om jag missuppfattat helt och hållet?
Imorgon har jag en ny tid hos kuratorn.
Som jag hade förstått det hela var detta samtalet då man skulle sammanställa alla provresultat, hjärnröntgen, minnestest osv och knyta ihop det till en diagnos och kanske ge oss någon sorts "plan" för hur vi kan tänka inför framtiden. Nåt åt det hållet iallafall.
Men HUR fel jag hade. Läkaren började med att säga att han inte riktigt visste varför vi var där överhuvudtaget och kunde vi berätta lite??
Men jag kan väl inte sitta där och BERÄTTA om hur struligt det är i Stures hjärna, när han själv hör på??? Nej, just det. Det är ju därför jag har skrivit ett flera sidor långt "brev" till sköterskan som gjorde minnestestet. Hon frågade om hon fick korta ner det lite innan hon lämnade det vidare till läkaren (ja, den läkare vi träffade idag). Självklart. Hon vet ju vad som kan vara viktigt och vad som bara är mitt "svammel".
Det hade han dock ingen koll på som det verkade, läkaren. Han hummade lite, tittade lite på datorn, ville undersöka Sture lite. Klämma på hans ben och titta på knäna, lyssna på hjärta och lungor, kolla blodtrycket... helt inriktad på det fysiska, kände jag. Han nämnde i förbifarten att det finns olika sorters demens och så Alzheimers. Men kom aldrig fram till vad det var man tänkte att Sture har. Och hur vi isåfall ska hantera det.
Till sist skickade han Sture på lite provtagning och EKG och sen var det hejdå.
Jag är så besviken. Riktigt besviken. Det här besöket gav precis ingenting. Lite känns det som att nu ger jag upp. Slutar engagera mej, slutar kanske vara ledsen (det vore i o för sej skönt att slippa gråta) utan lägger mej platt. Låter livet dö. Gör som jag skrev igår. Vaknar, låter dagen gå, stänger den svarta dörren på kvällen och försöker sova bort några timmar till av det här skitlivet. Helt utan mening och bara tomt och innehållslöst. Jag ger mej. Det var så här vi skulle ha det? Göra inget, bara meningslöshet. Jag tar hand om allt praktiskt och Sture hänger med och går dit jag pekar. Känns det bra? Nej.
När vi kom hem satt hela Stures nyckelknippa i dörren, som var olåst. Ja, sånt händer ibland. Att man glömmer...
Jag skrev ett kort mail till sköterskan där jag bara frågar vad syftet var med läkarbesöket? Skulle vara intressant att höra vad det var meningen att det skulle gå ut på. Om jag missuppfattat helt och hållet?
Imorgon har jag en ny tid hos kuratorn.
Kommentarer
Skicka en kommentar