Biståndshandläggaren

Idag ringde biståndshandläggaren Anna-Karin och det var ju bra. Hon sa att arbetsterapeuten trodde att jag ville prata med henne. Det ville jag väl i och för sej, men inte kanske när Sture hörde på och han var i sovrummet och jag i köket. Egentligen vet jag inte riktigt vad jag skulle vilja prata om, för vi är inte "där" ännu... "där" att vi önskar hemtjänst, till exempel.

Trygghetslarm skulle jag önska att han tog emot, Sture, men han säger bara NEJ, och jag kan inte tjata om det. Tror att det måste få "mogna" in så som rullatorn gjorde efter lång, lång tid.

Jag grät, såklart, och vi pratade lite om det. Att jag behöver hjälp o stöd och samtal och jag vet inte allt. Hon tipsade om Demenscentrum (det är lätt att skicka folk dit, tydligen) och jag sa att jag varit där, att jag ska gå deras utbildning i mars. Såklart tyckte hon att det var bra och där får jag också mer info om vilken hjälp jag kan få från kommunen. Det är ju bra, fast jag tycker mest att det är skrämmande ATT vi kommer att behöva den hjälpen. Hur som helst, så erbjöd hon sej att hjälpa mej att kontakta vårdcentralen, om jag inte orkade själv. Känns jättebra att höra sånt, för det är skitjobbigt att ringa och gråta i öronen på folk. Nu har de ju redan hjälpt mej med den biten från Demenscentrum och sköterskan på VC har lämnat vidare till kuratorerna, så det ska vara på gång. Men som sagt var, skönt ändå att bli erbjuden hjälp med såna triviala saker som att ringa...

Efter samtalet gick jag in till Sture och berättade vem som ringt, för jag vill inte att han ska tycka att jag pratar OM honom, över huvudet på honom, med "andra". Talade om att hon frågat om vi behöver till exempel hemtjänst, men vi är nog rätt ense om att det inte är läge för det just nu. Vi klarar oss skapligt. Det vi måste lösa är hur medicinen ska tas när jag inte är hemma, så det inte blir så tokigt som nu i helgen. Sture tycker att jag hade gjort så konstigt när jag lade fram den på assietten (som jag gör varje morgon, jag tänkte att han skulle känna igen just det... tre tabletter på en grön tallrik till frukost, men det gjorde han ju inte). Vi pratade länge om det och kom in på sjukdomen som sådan också litegrann. Ganska bra samtal även om jag grät så tårarna rann ner och fyllde mina öron (jag låg på rygg...).
Sture sa: Jag hoppas att du kan få hjälp, för du behöver det.

Jo. Det har han i och för sej rätt i. Och på nåt vis så tycker jag väl ändå att det är bra att han är så pass obekymrad som han är. Han tycker ju att det går bra, det här. För hans del. Han har typ inte nästan några problem alls. Han hade ju kunnat vara till exempel jättedeppig, lika ledsen som jag (hur skulle DET gå, med två förtvivlade människor i samma hus???), han hade kunnat vara aggressiv, arg, elak... jo, det är nog bra att han tar det som han gör.

Jag vinklade samtalet ganska mycket åt just det hållet, att vi hade pratat om vilken hjälp JAG behöver. Och det var någorlunda sant, även om vi pratade lite om vad Sture kan behöva också, till exempel det där med trygghetslarm. Det är bra om han kan få det och acceptera det, medan han faktiskt förstår vad och hur han kan använda det. Sedan kan det vara för komplicerat att introducera det, tror jag.