Det tar tid...
Allt tar sån tid. Jag hinner inget annat än ta hand om Sture och rasta Tosca. Känns så iallafall. Förstår inte hur jag ska kunna jobba ett endaste litet pass till. Hur ska jag kunna lämna honom här? Även om han såklart klarar sej så behöver han så mycket svar och vägledning, nästan hela tiden.
Idag skulle arbetsterapeuten komma kl 10. 10:05 ringer telefonen och hon bara avbokar träffen och säger att hon vill komma på onsdag förmiddag istället. Ja, men alltså? Nu ÄR jag ledig i veckan, men om jag hade haft ett vanligt jobb? Tagit ledigt idag, kanske, för att vara med när hon kommer?? Nej, hon frågade liksom inte ens, utan bara meddelade att hon måste ändra tid.
Vi åkte till Birsta och åt lunch på den indiska restaurangen där. Det var lugnt och trevligt. Sen hämtade vi ut Stures nya läsglasögon hos optikern och därefter for vi till skogen med Tosca. Sture väntade i bilen medan jag promenerade med henne. Hon försvann iväg till sitt vanliga äta-gamla-älgben-ställe och var borta ett tag. Usch, vad jag har misslyckats med det där. Komma när man ropar? Nä.
När vi väl kom hem efter några timmar "ute" var Sture mycket trött. Gick och lade sej och somnade. Vaknade igen efter bara kanske 20 minuter och var helt desorienterad. Sa själv att han kände sej helt "borta" och inte visste var han var alls. Ropade på mej och frågade hur mycket klockan var. "Strax efter sex" svarade jag. "Är det morgon eller kväll?" var nästa fråga.
Inte helt ovanligt eller konstigt att man blir lite vimsig när man sover på "fel tid", men...
Pratade med Vickan i telefon på kvällen. Hon hade varit på rallyträning med Vida. Vi pratade om det, hon berättade att Johan varit med om en liten krock när han åkte bil idag bla bla bla... och till sist skulle jag hälsa till pappa också. Hon pratar ingenting om honom och demens nu. Frågar inget, nämner inget när de varit här. Kanske är hon i nån sorts förnekelsefas, som jag har varit så länge? Ser, men vill inte se? Märker, men vill inte märka? Eller vågar hon bara inte säga något till mej, för att hon tror att jag ska bryta ihop och gråta? Det gör jag antagligen. Men jag känner mej så oerhört ensam. Så oerhört oerhört alldeles ensam. Det finns ingen som känner Sture som jag kan prata om honom med. Det är bara jag i hela världen som ser hur han egentligen fungerar (inte så bra), det är bara bara jag som bor här och kommer att bo här och kommer att ta hand om honom. Som tar hand om honom redan nu. Som hjälper, ställer till rätta, ger mat och medicin, byter tröja när den har fått för mycket mat på sej, ber honom duscha när det gått för många dagar, svarar på vilken dag det är och hur mycket klockan är, många gånger samma dag. Små, små saker... men hela tiden, alla dagar.
Igår var en hemsk dag. Idag en något bättre dag, men tårarna ligger där på lur hela tiden och rinner över emellanåt. Och allt tar sån tid. Bakade lite på kvällen, men annars har hela dagen gått till att rasta Tosca och skjutsa Sture, äta och inget mer. Men han verkar nöjd och då ska väl inte jag vara annat än nöjd heller?
Vi har skickat in ansökan om färdtjänst idag. Utlåtandet från distriktssköterskan kom i fredags och nu är det skickat tillsammans med ansökan. Jag har fotat det o lägger det här, när jag har orkat plocka ur det ur kameran. Det är obehagligt. Obehagligt att läsa om Sture som "man med..." som om han vore en man, vilken som, ett personnummer bara. Och det är han. För dem. För mej är han något helt annat och det är så grymt jobbigt.
Idag skulle arbetsterapeuten komma kl 10. 10:05 ringer telefonen och hon bara avbokar träffen och säger att hon vill komma på onsdag förmiddag istället. Ja, men alltså? Nu ÄR jag ledig i veckan, men om jag hade haft ett vanligt jobb? Tagit ledigt idag, kanske, för att vara med när hon kommer?? Nej, hon frågade liksom inte ens, utan bara meddelade att hon måste ändra tid.
Vi åkte till Birsta och åt lunch på den indiska restaurangen där. Det var lugnt och trevligt. Sen hämtade vi ut Stures nya läsglasögon hos optikern och därefter for vi till skogen med Tosca. Sture väntade i bilen medan jag promenerade med henne. Hon försvann iväg till sitt vanliga äta-gamla-älgben-ställe och var borta ett tag. Usch, vad jag har misslyckats med det där. Komma när man ropar? Nä.
När vi väl kom hem efter några timmar "ute" var Sture mycket trött. Gick och lade sej och somnade. Vaknade igen efter bara kanske 20 minuter och var helt desorienterad. Sa själv att han kände sej helt "borta" och inte visste var han var alls. Ropade på mej och frågade hur mycket klockan var. "Strax efter sex" svarade jag. "Är det morgon eller kväll?" var nästa fråga.
Inte helt ovanligt eller konstigt att man blir lite vimsig när man sover på "fel tid", men...
Pratade med Vickan i telefon på kvällen. Hon hade varit på rallyträning med Vida. Vi pratade om det, hon berättade att Johan varit med om en liten krock när han åkte bil idag bla bla bla... och till sist skulle jag hälsa till pappa också. Hon pratar ingenting om honom och demens nu. Frågar inget, nämner inget när de varit här. Kanske är hon i nån sorts förnekelsefas, som jag har varit så länge? Ser, men vill inte se? Märker, men vill inte märka? Eller vågar hon bara inte säga något till mej, för att hon tror att jag ska bryta ihop och gråta? Det gör jag antagligen. Men jag känner mej så oerhört ensam. Så oerhört oerhört alldeles ensam. Det finns ingen som känner Sture som jag kan prata om honom med. Det är bara jag i hela världen som ser hur han egentligen fungerar (inte så bra), det är bara bara jag som bor här och kommer att bo här och kommer att ta hand om honom. Som tar hand om honom redan nu. Som hjälper, ställer till rätta, ger mat och medicin, byter tröja när den har fått för mycket mat på sej, ber honom duscha när det gått för många dagar, svarar på vilken dag det är och hur mycket klockan är, många gånger samma dag. Små, små saker... men hela tiden, alla dagar.
Igår var en hemsk dag. Idag en något bättre dag, men tårarna ligger där på lur hela tiden och rinner över emellanåt. Och allt tar sån tid. Bakade lite på kvällen, men annars har hela dagen gått till att rasta Tosca och skjutsa Sture, äta och inget mer. Men han verkar nöjd och då ska väl inte jag vara annat än nöjd heller?
Vi har skickat in ansökan om färdtjänst idag. Utlåtandet från distriktssköterskan kom i fredags och nu är det skickat tillsammans med ansökan. Jag har fotat det o lägger det här, när jag har orkat plocka ur det ur kameran. Det är obehagligt. Obehagligt att läsa om Sture som "man med..." som om han vore en man, vilken som, ett personnummer bara. Och det är han. För dem. För mej är han något helt annat och det är så grymt jobbigt.
Kommentarer
Skicka en kommentar