Egen tid
Jag bör ha lite tid för mej själv. "Alla" säger det. Så idag tog jag bilen och Tosca och åkte iväg före kl 9. Stannade till på Svartvikskajen och rastade. En skön känsla att gå där och veta att INGEN sitter i bilen och väntar. Jag vet att Sture säger att han så gärna gör det, jag tror att han verkligen tycker att han "hjälper" mej med hundrastningen genom att följa med och sitta i bilen och vänta. Men ärligt talat blir jag bara stressad av att veta att han sitter där.
Det är fel tänkt av mej. Han har det bra där, poppar till Lasse Stefanz-skivan han fått av mej och är "med". Men icke desto mindre känner jag alltid att jag borde skynda mej tillbaka.
Målet var rallyträning med Anette Wengelin på Birsta Hundcenter. Mina förväntningar var högt ställda och uppfylldes inte alls. Det var inget bra överhuvudtaget. 250 kr för cirka en timme med fem deltagare. Gav inte mycket. Visst, vi gick ett par Åttans frestelse och så och det är ju alltid bra. Men nääää... jag trodde att jag skulle få bra tips och trix.
Kanske är jag omotiverad. Kanske hade jag haft roligare om livet varit annorlunda. Men nu åkte jag iallafall hem med en rätt misslyckad känsla (även om Tosca visst var duktig, inget snack om den saken, det var bara inte så himla kul som jag hade trott).
Egen tid ska vara kvalitetstid. Detta var inte det.
Städade badrummet, dammsög och torkade golv och bakade bröd på kvällen. Eftermiddagen tillbringade vi i en solig skog, hunden och jag. Och Sture väntade i bilen under tiden...
Idag, eller igår, skulle vi åkt till Spanien. Det känns så avlägset, som om vi aldrig någonsin ens har tänkt tanken. Att packa bilen full med grejor? Hundmat, dator, bankdosor så vi kunde betalar räkningar (till Mildred, såklart), mat och kläder, ja allt möjligt skulle med. Nu känns det som om jag aldrig kommer att packa nån bil nån fler gång.
När jag vaknade "förut" blev jag alltid glad och varm, faktiskt lycklig, när jag såg att Sture låg där bredvid mej. Nu blir jag inte ens det. Nu kliver jag upp, skakar ur hans medicin ur dosetten, lägger på en grön assiett, gör i ordning hans frukost lite snabbt. Sen äter han medan jag fixar min egen. Vi äter inte riktigt samma saker på morgonen och min fruktsallad tar längre tid att fixa än hans müsli.
När det sen blir kväll så stänger vi dörren om den här dagen som gått. Det är svart, bara. Inget ljus, inget fint som hänt, ingenting. Tomt.
Så försöker jag sova en natt. Somnar såklart så småningom, även om det tar tid, och när jag vaknar igen.. ja, då börjar vi om. Ingen glädje, ingen lyckokänsla. Bara ett "jaha, upp igen och göra iordning frukost och lägga fram medicinen". Så går dagen och så stänger vi dörren. Den svarta. Stänger jag om den tomma dag som varit. Och väntar på nästa. Som kommer att se likadan ut.
Det är inte bra. Det är inte alls bra. Och jag vet inte hur jag ska komma ur detta. Hur jag ska kunna se nån mening med nånting alls.
Jag vet att jag ältar i den här bloggen. Det är själva meningen med att ha den här bloggen. Att älta och älta igen tills jag möjligen någon gång har ältat klart. Det var ju aldrig meningen att just DU skulle läsa. Jag skriver för min egen del. För att kunna älta och älta. Sätta ord på det jag tänker och känner. Kanske se nån sorts väg ut, eller fram. Kanske kunna hjälpa mej själv, om ingen annan kan. Kanske. Jag vet inte.
Det är fel tänkt av mej. Han har det bra där, poppar till Lasse Stefanz-skivan han fått av mej och är "med". Men icke desto mindre känner jag alltid att jag borde skynda mej tillbaka.
Målet var rallyträning med Anette Wengelin på Birsta Hundcenter. Mina förväntningar var högt ställda och uppfylldes inte alls. Det var inget bra överhuvudtaget. 250 kr för cirka en timme med fem deltagare. Gav inte mycket. Visst, vi gick ett par Åttans frestelse och så och det är ju alltid bra. Men nääää... jag trodde att jag skulle få bra tips och trix.
Kanske är jag omotiverad. Kanske hade jag haft roligare om livet varit annorlunda. Men nu åkte jag iallafall hem med en rätt misslyckad känsla (även om Tosca visst var duktig, inget snack om den saken, det var bara inte så himla kul som jag hade trott).
Egen tid ska vara kvalitetstid. Detta var inte det.
Städade badrummet, dammsög och torkade golv och bakade bröd på kvällen. Eftermiddagen tillbringade vi i en solig skog, hunden och jag. Och Sture väntade i bilen under tiden...
Idag, eller igår, skulle vi åkt till Spanien. Det känns så avlägset, som om vi aldrig någonsin ens har tänkt tanken. Att packa bilen full med grejor? Hundmat, dator, bankdosor så vi kunde betalar räkningar (till Mildred, såklart), mat och kläder, ja allt möjligt skulle med. Nu känns det som om jag aldrig kommer att packa nån bil nån fler gång.
När jag vaknade "förut" blev jag alltid glad och varm, faktiskt lycklig, när jag såg att Sture låg där bredvid mej. Nu blir jag inte ens det. Nu kliver jag upp, skakar ur hans medicin ur dosetten, lägger på en grön assiett, gör i ordning hans frukost lite snabbt. Sen äter han medan jag fixar min egen. Vi äter inte riktigt samma saker på morgonen och min fruktsallad tar längre tid att fixa än hans müsli.
När det sen blir kväll så stänger vi dörren om den här dagen som gått. Det är svart, bara. Inget ljus, inget fint som hänt, ingenting. Tomt.
Så försöker jag sova en natt. Somnar såklart så småningom, även om det tar tid, och när jag vaknar igen.. ja, då börjar vi om. Ingen glädje, ingen lyckokänsla. Bara ett "jaha, upp igen och göra iordning frukost och lägga fram medicinen". Så går dagen och så stänger vi dörren. Den svarta. Stänger jag om den tomma dag som varit. Och väntar på nästa. Som kommer att se likadan ut.
Det är inte bra. Det är inte alls bra. Och jag vet inte hur jag ska komma ur detta. Hur jag ska kunna se nån mening med nånting alls.
Jag vet att jag ältar i den här bloggen. Det är själva meningen med att ha den här bloggen. Att älta och älta igen tills jag möjligen någon gång har ältat klart. Det var ju aldrig meningen att just DU skulle läsa. Jag skriver för min egen del. För att kunna älta och älta. Sätta ord på det jag tänker och känner. Kanske se nån sorts väg ut, eller fram. Kanske kunna hjälpa mej själv, om ingen annan kan. Kanske. Jag vet inte.
Kommentarer
Skicka en kommentar