Färdtjänst
Nån ringde från handläggningen inom färdtjänst. Ville höra om hon skulle komma hit och prata med Sture eller om vi kunde ta det per telefon, hon och jag? Jag vet inte...?!?!? Då undrade hon om han kunde föra sin talan själv, eller om det var bättre att prata med mej.
Jag pratade. Svarade och förklarade. Och när vi pratat färdigt var det redan klart. Han är solklart berättigad till färdtjänst och hon skulle skriva in honom i systemet omedelbart, så det är bara att börja åka, om man så vill.
Nu tror vi kanske inte att han kommer att åka särskilt mycket färdtjänst, men om det skulle behövas nån gång, så får han iallafall. Det är ju bra. Jag tror att vi gör det här mer för att konkret göra nåt, inte för att det blir ett dugg bättre av att Sture har färdtjänst. Det bara känns som om något BRA händer. Griper efter halmstråna, liksom. Fixar det som går att fixa. Det som inte går att fixa sticker vi huvudet i sanden för och låtsas inte se. För det går ändå inte att göra något åt.
Ordnade med fullmakten på posten åt Mildred också. Sture förstod inte hur allt hängde ihop och hur det ska fungera, men med hjälp av gem-markering på blanketten och upprepade instruktioner lyckades han få Mildreds namnteckning på pappret och sen bevittnade jag det hela och då räckte det med att jag legitimerade mej på posten på Kolvägen så ska Sture inom fem arbetsdagar vara reggad som fullmaktshavare åt Mildred och kan hämta ut det rek hon fått. Jisses. Om det ändå vore bara EN att ta hand om. Det hade varit rätt skönt.
Jag ringde arbetsterapeuten också idag. Tänkte be henne prata lite mer om dagverksamhet, lägga ett gott ord för det. Uppriktigt sagt, så tror jag att Sture kanske skulle gilla det. Träffa folk, prata o fika. Och jag skulle inte säga nej till några timmars paus nån gång i veckan. Även om jag fattar att som det är nu, så är det nog inte ens jobbigt. Inte jämfört med hur det kan komma att bli. Men jag är så trött. Kanhända av den här omställningen, av all sorg som måste ut, av... ja, jag vet inte. Men trött. Och få lite lite andrum någon gång ibland skulle vara jätteskönt. Och samtidigt kunna vara helt lugn för att han är i tryggt förvar. Att gå ut med Tosca och veta att han är ensam är inte lugnt även om jag inte direkt tror att han ska komma till skada. Det ligger över mej heeeela tiden, att jag måste kolla så att allt är ok.
I morse sa han, inte utan stolthet i rösten, att han redan tagit medicinen innan jag kom ut i köket. För det är väl tisdag idag? Nej, det är ju inte det, utan onsdag....
Men strunt samma. Det är samma mediciner alla morgnar, så det är lugnt. Jag gjorde ingen affär alls av det utan flyttade bara om tabletterna lite, så allt blev rätt igen. Men han har verkligen ingen koll på dagar, tider... sånt.
Jag pratade. Svarade och förklarade. Och när vi pratat färdigt var det redan klart. Han är solklart berättigad till färdtjänst och hon skulle skriva in honom i systemet omedelbart, så det är bara att börja åka, om man så vill.
Nu tror vi kanske inte att han kommer att åka särskilt mycket färdtjänst, men om det skulle behövas nån gång, så får han iallafall. Det är ju bra. Jag tror att vi gör det här mer för att konkret göra nåt, inte för att det blir ett dugg bättre av att Sture har färdtjänst. Det bara känns som om något BRA händer. Griper efter halmstråna, liksom. Fixar det som går att fixa. Det som inte går att fixa sticker vi huvudet i sanden för och låtsas inte se. För det går ändå inte att göra något åt.
Ordnade med fullmakten på posten åt Mildred också. Sture förstod inte hur allt hängde ihop och hur det ska fungera, men med hjälp av gem-markering på blanketten och upprepade instruktioner lyckades han få Mildreds namnteckning på pappret och sen bevittnade jag det hela och då räckte det med att jag legitimerade mej på posten på Kolvägen så ska Sture inom fem arbetsdagar vara reggad som fullmaktshavare åt Mildred och kan hämta ut det rek hon fått. Jisses. Om det ändå vore bara EN att ta hand om. Det hade varit rätt skönt.
Jag ringde arbetsterapeuten också idag. Tänkte be henne prata lite mer om dagverksamhet, lägga ett gott ord för det. Uppriktigt sagt, så tror jag att Sture kanske skulle gilla det. Träffa folk, prata o fika. Och jag skulle inte säga nej till några timmars paus nån gång i veckan. Även om jag fattar att som det är nu, så är det nog inte ens jobbigt. Inte jämfört med hur det kan komma att bli. Men jag är så trött. Kanhända av den här omställningen, av all sorg som måste ut, av... ja, jag vet inte. Men trött. Och få lite lite andrum någon gång ibland skulle vara jätteskönt. Och samtidigt kunna vara helt lugn för att han är i tryggt förvar. Att gå ut med Tosca och veta att han är ensam är inte lugnt även om jag inte direkt tror att han ska komma till skada. Det ligger över mej heeeela tiden, att jag måste kolla så att allt är ok.
I morse sa han, inte utan stolthet i rösten, att han redan tagit medicinen innan jag kom ut i köket. För det är väl tisdag idag? Nej, det är ju inte det, utan onsdag....
Men strunt samma. Det är samma mediciner alla morgnar, så det är lugnt. Jag gjorde ingen affär alls av det utan flyttade bara om tabletterna lite, så allt blev rätt igen. Men han har verkligen ingen koll på dagar, tider... sånt.
Kommentarer
Skicka en kommentar