Igår var det den femte...
Igår var det den femte februari. Den femte i alla månader säger vi alltid "Grattis" till varandra, vi firar vår månadsdag, eftersom vi träffades första gången den femte.
Igår var nog första gången på alla dessa år som jag inte sa Grattis till Sture den femte. Jag tyckte inte det var nåt att gratulera till, att leva med mej... så eländig och ledsen och inget rolig alls. Själv vet han inte vilken dag det är, så han sa inte heller grattis. Lika bra att vi bara skippar det där.
Idag hade jag tid för samtal kl 10. Skulle träffa en Lotta på Anhörigcentrum. När jag parkerar på Fisktorget ställer sej en liten mörk bil precis bredvid och jag får nästan åla mej ut. Går en bit och så hör jag nån som ropar. Det var min kollega Maria som parkerat där och jag var så upptagen med mej själv att jag inte ens såg att det var hon. Hon frågade om jag också skulle på lönesamtal. Eeeh... nej, vi ska väl inte gå på sånt samtidigt?? Dumskalle. Det sista sa jag inte.
Men jag fick berättat vad det var jag skulle. Tänkte att det är lika bra att de får veta. Jag kommer ändå inte att orka berätta på nåt vettigt sätt och nästa gång vi har APT ska Sture och jag till läkaren på VC. Så nu är det sagt och nu lär väl djungeltrumman gå...
Samtalet var väl okej, men gav mej inte så väldigt mycket mer än att jag fick gråta och gråta och hon tjatade om att man ibland behöver gips. Ifall man har brutit benet. Och ibland behöver man annan sorts "gips" om man är skadad på annat sätt. Okej. Så hon tyckte att jag skulle söka hjälp på vårdcentralen, få prata med en psykolog eller kurator. För jag var lite föööör ledsen, typ. Klart att man är ledsen, men jag är för mycket ledsen. Hon sa inte det, men det var vad jag kände att hon tyckte. Och efter prick en timme gav hon mej sitt visitkort och rundade av samtalet. Ungefär så. Men hon hade också hunnit lova att ringa demenssköterskan Ulrica på VC i Njurunda, så får hon ordna det för mej med nån tid eller nåt. För jag tycker det är så oerhört jobbigt att ringa, när jag bara gråter och inte får fram vad jag vill ha sagt. Så det var ju himla snällt av henne.
Nämnda Ulrica ringde för övrigt precis innan jag skulle åka i morse, i annat ärende. Inledde med att hälsa och fråga hur det går? Jag utstötte mest nån sorts ljud, tror jag. Hur det GÅR? Det går inte. Eller, det går för att det måste gå. Men det går verkligen inte bra, men det sa jag inte. Hon ställde bara frågan och lyssnade inte precis efter nåt svar. Sen sa jag att jag just var på väg till Anhörigcentrum och det tyckte hon var sååååå BRA! (För då behövde hon ju inte fråga nåt mer och inte bry sej heller, då kunde hon lämna över det till "dem"... ja, det var vad elaka jag kände just då och jag hör själv att jag inte är så väldigt positivt inställd till nånting). Hon sa också att hon varit i kontakt med nån arbetsterapeut på kommunen, som i sin tur ska kontakta mej. Sen blir det väl ett hembesök, så hon får titta lite och så får vi se om vi kan komma fram till några vettiga hjälpmedel åt Sture. Samtalet var över på ett par minuter. Poff.
Efter lunch och skogen med Tosca åkte vi äntligen och tankade bilen. Äntligen för Stures del. Han började tjata om det i måndags. Då hade vi ca 3/4 tank och skulle inte alls till stan, så jag tyckte nog att det kunde vänta till igår, när vi faktiskt skulle till stan. Efter en del om och men nöjde han sig med det. Så igår, när vi handlat och fikat på CG, jag hade klippt mej och lite sånt, så skulle vi tanka på hemvägen. Ve och fasa! Macken var ur funktion! Vi åkte hem med vår dryga halvtank, det var ju ändå ingen fara alls.
Men Sture har fått nån fix idé om att bilen ska vara nytankad jämt. Det är för att vara snäll, tror jag. Han säger att han vill att jag ska ha full tank för om jag ska åka nånstans. Och på fredag ska jag ju på rallytävling ute i ridhuset. Han får det att låta som om det ligger i Stockholm eller ännu längre bort. Det ligger i Baggböle och dit är det väl ungefär en mil eller så. Nåja. Vi åkte till stan för att tanka. Men macken var fortfarande inte lagad, även om det var fullt med gubbar och bilar där som jobbade med saken. Då var vi tvungen att åka vidare och tanka på Alltank (det är bara den macken som gäller) i Bydalen. Och tack o lov, där funkade allt som det skulle. Skönt. Nu är bilen tankad och då kan han nog släppa det några dagar igen.
Även om det är av omtanke om mej, så känner jag mej lite stressad av det här att det är så nödvändigt tvunget att vi måste tanka bums, så fort han får för sej det. Han saknar helt insikt om hur långt man kommer på en halv tank. Och hur lite vi faktiskt kör nu. Det är inte några resor till Mellansjö och inte några andra längre styrningar heller, oftast. Och när han får för sej nåt ska det ske på en gång. Det går inte att vänta. Otålig och rentav tjatig. Men tjatet beror antagligen på att han inte kommer ihåg att vi pratat om det nyss. Jag får nog bara försöka vänja mej. Men det är inte så "bara", och särskilt inte nu när jag är rätt sliten och tycker det mesta är oöverstigligt besvärligt.
Igår var nog första gången på alla dessa år som jag inte sa Grattis till Sture den femte. Jag tyckte inte det var nåt att gratulera till, att leva med mej... så eländig och ledsen och inget rolig alls. Själv vet han inte vilken dag det är, så han sa inte heller grattis. Lika bra att vi bara skippar det där.
Idag hade jag tid för samtal kl 10. Skulle träffa en Lotta på Anhörigcentrum. När jag parkerar på Fisktorget ställer sej en liten mörk bil precis bredvid och jag får nästan åla mej ut. Går en bit och så hör jag nån som ropar. Det var min kollega Maria som parkerat där och jag var så upptagen med mej själv att jag inte ens såg att det var hon. Hon frågade om jag också skulle på lönesamtal. Eeeh... nej, vi ska väl inte gå på sånt samtidigt?? Dumskalle. Det sista sa jag inte.
Men jag fick berättat vad det var jag skulle. Tänkte att det är lika bra att de får veta. Jag kommer ändå inte att orka berätta på nåt vettigt sätt och nästa gång vi har APT ska Sture och jag till läkaren på VC. Så nu är det sagt och nu lär väl djungeltrumman gå...
Samtalet var väl okej, men gav mej inte så väldigt mycket mer än att jag fick gråta och gråta och hon tjatade om att man ibland behöver gips. Ifall man har brutit benet. Och ibland behöver man annan sorts "gips" om man är skadad på annat sätt. Okej. Så hon tyckte att jag skulle söka hjälp på vårdcentralen, få prata med en psykolog eller kurator. För jag var lite föööör ledsen, typ. Klart att man är ledsen, men jag är för mycket ledsen. Hon sa inte det, men det var vad jag kände att hon tyckte. Och efter prick en timme gav hon mej sitt visitkort och rundade av samtalet. Ungefär så. Men hon hade också hunnit lova att ringa demenssköterskan Ulrica på VC i Njurunda, så får hon ordna det för mej med nån tid eller nåt. För jag tycker det är så oerhört jobbigt att ringa, när jag bara gråter och inte får fram vad jag vill ha sagt. Så det var ju himla snällt av henne.
Nämnda Ulrica ringde för övrigt precis innan jag skulle åka i morse, i annat ärende. Inledde med att hälsa och fråga hur det går? Jag utstötte mest nån sorts ljud, tror jag. Hur det GÅR? Det går inte. Eller, det går för att det måste gå. Men det går verkligen inte bra, men det sa jag inte. Hon ställde bara frågan och lyssnade inte precis efter nåt svar. Sen sa jag att jag just var på väg till Anhörigcentrum och det tyckte hon var sååååå BRA! (För då behövde hon ju inte fråga nåt mer och inte bry sej heller, då kunde hon lämna över det till "dem"... ja, det var vad elaka jag kände just då och jag hör själv att jag inte är så väldigt positivt inställd till nånting). Hon sa också att hon varit i kontakt med nån arbetsterapeut på kommunen, som i sin tur ska kontakta mej. Sen blir det väl ett hembesök, så hon får titta lite och så får vi se om vi kan komma fram till några vettiga hjälpmedel åt Sture. Samtalet var över på ett par minuter. Poff.
Efter lunch och skogen med Tosca åkte vi äntligen och tankade bilen. Äntligen för Stures del. Han började tjata om det i måndags. Då hade vi ca 3/4 tank och skulle inte alls till stan, så jag tyckte nog att det kunde vänta till igår, när vi faktiskt skulle till stan. Efter en del om och men nöjde han sig med det. Så igår, när vi handlat och fikat på CG, jag hade klippt mej och lite sånt, så skulle vi tanka på hemvägen. Ve och fasa! Macken var ur funktion! Vi åkte hem med vår dryga halvtank, det var ju ändå ingen fara alls.
Men Sture har fått nån fix idé om att bilen ska vara nytankad jämt. Det är för att vara snäll, tror jag. Han säger att han vill att jag ska ha full tank för om jag ska åka nånstans. Och på fredag ska jag ju på rallytävling ute i ridhuset. Han får det att låta som om det ligger i Stockholm eller ännu längre bort. Det ligger i Baggböle och dit är det väl ungefär en mil eller så. Nåja. Vi åkte till stan för att tanka. Men macken var fortfarande inte lagad, även om det var fullt med gubbar och bilar där som jobbade med saken. Då var vi tvungen att åka vidare och tanka på Alltank (det är bara den macken som gäller) i Bydalen. Och tack o lov, där funkade allt som det skulle. Skönt. Nu är bilen tankad och då kan han nog släppa det några dagar igen.
Även om det är av omtanke om mej, så känner jag mej lite stressad av det här att det är så nödvändigt tvunget att vi måste tanka bums, så fort han får för sej det. Han saknar helt insikt om hur långt man kommer på en halv tank. Och hur lite vi faktiskt kör nu. Det är inte några resor till Mellansjö och inte några andra längre styrningar heller, oftast. Och när han får för sej nåt ska det ske på en gång. Det går inte att vänta. Otålig och rentav tjatig. Men tjatet beror antagligen på att han inte kommer ihåg att vi pratat om det nyss. Jag får nog bara försöka vänja mej. Men det är inte så "bara", och särskilt inte nu när jag är rätt sliten och tycker det mesta är oöverstigligt besvärligt.
Kommentarer
Skicka en kommentar