Inget ska skrivas. Nej.

Vi har vid flera, ja rentav många, tillfällen under åren pratat om och sagt att vi skulle skriva nåt papper om våra gemensamma tillgångar och hur vi vill ha det när vi möjligen dör. Inget har blivit gjort. Så vann jag ett valfritt juridiskt dokument och vi valde att få ett testamente skrivet av ett proffs. Men när det väl var klart ville Sture inte ens läsa det och än mindre att jag skrev ut det och att vi undertecknade det. Nej. Han vill inte tänka på att han ska dö. Men faktiskt... åtminstone då (och vem vet vad som händer nu? Jag kan ju bryta nacken imorgon... halka på isen och... ) så skulle det kunna vara jag som gick bort först. Och då vill inte jag att mina ungar ska komma galopperande och ska ha de tillgångar som finns. Folk blir äckliga när det gäller pengar. I know.. Och Sture har varit med om en otrevlig bouppteckning efter sina föräldrar, som han pratar om ibland. Hur fruar till bröder kom och minsan också skulle vara med och dela.

Så. Det är inte så konstigt eller dumt att skriva i förväg. Men det går inte. Det har inte gått hittills och det går inte nu heller.

Jag visste såklart att han skulle ta illa vid sej, bli både arg och kanske sur eller ledsen (svårt att avgöra), men jag tog ändå upp frågan efter frukost idag. Om du dör, då vill jag kunna bo kvar. Om jag nu vill det isåfall, det kan man inte vara säker på, men jag skulle vilja ha möjligheten iallafall... Jaaaadå, det kommer inte att vara några problem, hävdar min sambo. Det ordnar sej. Det ordnar sej?!!!! Jag tycker inte om det där. Inget kommer att ordna sej av sej själv. Jag vill ha lite ordning nu. Jag skulle vilja veta att jag inte blir utkastad på gatan den dagen. Det kommer att bli tufft nog ändå. Men Sture vägrar i sten att skriva nånting överhuvudtaget.

Sen hade han i telefon sagt till Anders, att jag var orolig för just det, att jag inte skulle ha nånstans att bo... och han hade bara sagt nåt i stil med att "va? Vi har väl aldrig tagit nåt hus av någon?!"

Och nej, det är inte så att jag misstror någon egentligen, men pengar gör saker med trevliga människor också, som gör att de blir mindre trevliga. Och finns här kanske medel att hämta om huset säljs... ja, då kanske det inte spelar så stor roll om jag skulle vilja bo här. Jag vet inte. Jag känner mej så rädd, ledsen och så ganska otrygg ovanpå det. Jag är ju typ helt utan pengar och äger ett halvt hus. Det är inte sådär stabilt, precis. Ett litet papper bara, där det står att jag får bo kvar så länge jag vill, om jag vill, och så får de ut sitt arv när huset säljs? Skulle det vara så jättesvårt att skriva? Ja, det är det uppenbarligen. Och att det påminner om att han är dödlig, det förstår jag. Det gör jag. Men det kommer en dag när det är för sent. Jag tycker inte om den tanken heller.