Kväll

Kväll. Tittar på Farmen. Jag kommenterar något som de säger eller gör och Sture förstår inte alls vad jag pratar om. Mycket trött, men vill inte gå och lägga sej förrän programmet är slut, även om han inte alls hänger med i vad som händer. Direkt när det är slut går han och borstar tänderna (duschar inte, det gör han inte så ofta nu… förut duschade han varje kväll, nu kanske var fjärde cirka). När han borstat tänderna kommer han tillbaka in i vardagsrummet, där jag sitter kvar, stannar vid soffbordet och ser sökande på det.
- Vad letar du? Frågar jag och tänker att han kanske vill ha telefonen, som ligger på den svarta datorn och har ett svart fodral, kanske lite svår att se.
- Gurgelvatten? Säger han med lite frågande tonfall.
- Gurgelvatten??? Svarar jag och förstår inte alls vad han söker.
- Ja, sånt som jag gurglar mej i när jag borstat tänderna. Jag hittar inte?

Jag följer med till badrummet, för flaskan med fluorlösning står ju ovanpå badrumsskåpet. På vägen dit säger Sture att den är slut. Jaha! Han letar efter en ny flaska. Jag hämtar den åt honom ur ”medicinskåpet” som vi har i köket. Han tackar och säger något om att jag alltid hittar allting. Går sen och lägger sej utan att gurgla sej, för nej, det skulle han inte.
Han såg så vilsen och förvirrad ut där han stod och tittade på bordet. Visste verkligen inte vad det var han ville ha, eller kunde iallafall inte se det just där. Jag känner en sån ömhet och kärlek för denna man och det gör mej så ont, så ont att se honom i det här skicket. Och dessutom veta att det här bara är början... kära, kära Sture... om jag kunde få dej tillbaka. Jag hoppas att jag orkar ge dej allt du behöver så länge du behöver det. För jag älskar dej så mycket. Jag är så ledsen.