På messenger...
På messenger skrev Vickan att hon pratat med pappa igår. Att han säger att jag är så ledsen och att det är som att han ger upp.
Jag vet inte hur jag ska klara detta. Jag försöker verkligen att inte gråta när han ser. Jag gråter när jag är ute med Tosca, jag gråter om kvällarna när han gått och lagt sej. Jag gråter på toaletten. Jag gråter när jag är ute ensam och skottar snö. Men jo, visst rinner tårarna andra gånger också. På morgonen när jag vaknar och borde (och brukade) vara glad att han ligger där intill mej. Då är jag inte längre glad för en ny dag. Jag är ledsen att vakna till denna mardröm. Och då rinner tårarna. Och ibland ser och känner han det.
Frukosten kommer sedan. Jag har inte fått ordning på ansikte och känslor ännu och det är en sorglig historia. Jag dukar snabbt fram det som Sture vill äta nuförtiden; en hårdmacka, ägg, ett glas juice och en tallrik med lite müsli o fil. Han sitter vid bordet i köket och väntar på att jag ska göra klart. Ja, medicinerna tar jag ur dosetten och lägger på assietten också. Då slipper han besväret med dosetten. Det är svårt att veta vilket som är upp o ner, svårt att se veckodagarna och svårt att öppna och få ut rätt medicin för rätt dag. Så jag gör det där, oftast innan han kommit ut i köket, så behöver det inte kännas som att jag "tar över" för att han inte kan.
Sen gör jag min egen frukost medan han äter sin. Och sen sitter han där och tittar på mej när jag äter. Vi pratar inte mycket och jag har som sagt var inte nån ordning på känslorna ännu. Har hänt flera gånger att jag bara börjat gråta och varit tvungen att gå därifrån, låtsats att jag måste snyta mej. Men jag tror nog att han märker.
Förutom deklarationen är han just nu väldigt orolig inför Hasses 50-årsdag, som är i april. Kommer ofta tillbaka till att Hasse "snart fyller år". Ja, säger jag, men det är inte förrän i april och nu är det bara februari (nyss var det januari, han har pratat om det här ett tag nu). Och sen räknar jag upp månaderna, så han ska förstå att det är länge kvar. När jag just sagt att "nu är det februari" frågade Sture:
- Vilket datum är det idag?
- Det är den fjärde... sa jag.
- Den fjärde...???? undrade Sture.
- Ja, fjärde februari.
- Jaha.
Tid är svårt nu. Frågar också ofta hur mycket klockan är, även om han har en klocka inom synhåll. Vet inte om han inte kan tolka siffrorna? Digitalt? Analogt? Men vill inte genera honom genom att ta upp och fråga om det. Vet inte hur känsligt det är. Och jag vill inte att han ska ge upp, som Vickan säger att han gör.
Jag vet inte hur jag ska klara detta. Jag försöker verkligen att inte gråta när han ser. Jag gråter när jag är ute med Tosca, jag gråter om kvällarna när han gått och lagt sej. Jag gråter på toaletten. Jag gråter när jag är ute ensam och skottar snö. Men jo, visst rinner tårarna andra gånger också. På morgonen när jag vaknar och borde (och brukade) vara glad att han ligger där intill mej. Då är jag inte längre glad för en ny dag. Jag är ledsen att vakna till denna mardröm. Och då rinner tårarna. Och ibland ser och känner han det.
Frukosten kommer sedan. Jag har inte fått ordning på ansikte och känslor ännu och det är en sorglig historia. Jag dukar snabbt fram det som Sture vill äta nuförtiden; en hårdmacka, ägg, ett glas juice och en tallrik med lite müsli o fil. Han sitter vid bordet i köket och väntar på att jag ska göra klart. Ja, medicinerna tar jag ur dosetten och lägger på assietten också. Då slipper han besväret med dosetten. Det är svårt att veta vilket som är upp o ner, svårt att se veckodagarna och svårt att öppna och få ut rätt medicin för rätt dag. Så jag gör det där, oftast innan han kommit ut i köket, så behöver det inte kännas som att jag "tar över" för att han inte kan.
Sen gör jag min egen frukost medan han äter sin. Och sen sitter han där och tittar på mej när jag äter. Vi pratar inte mycket och jag har som sagt var inte nån ordning på känslorna ännu. Har hänt flera gånger att jag bara börjat gråta och varit tvungen att gå därifrån, låtsats att jag måste snyta mej. Men jag tror nog att han märker.
Förutom deklarationen är han just nu väldigt orolig inför Hasses 50-årsdag, som är i april. Kommer ofta tillbaka till att Hasse "snart fyller år". Ja, säger jag, men det är inte förrän i april och nu är det bara februari (nyss var det januari, han har pratat om det här ett tag nu). Och sen räknar jag upp månaderna, så han ska förstå att det är länge kvar. När jag just sagt att "nu är det februari" frågade Sture:
- Vilket datum är det idag?
- Det är den fjärde... sa jag.
- Den fjärde...???? undrade Sture.
- Ja, fjärde februari.
- Jaha.
Tid är svårt nu. Frågar också ofta hur mycket klockan är, även om han har en klocka inom synhåll. Vet inte om han inte kan tolka siffrorna? Digitalt? Analogt? Men vill inte genera honom genom att ta upp och fråga om det. Vet inte hur känsligt det är. Och jag vill inte att han ska ge upp, som Vickan säger att han gör.
Kommentarer
Skicka en kommentar