Pratat lite

Idag har vi pratat lite. Om demens. Sture säger till mej att jag inte ska ta ut något i förskott för det kanske aldrig hinner bli så (underförstått att han hinner dö innan han blir mer dement). Ja, det var ju uppmuntrande. Not. Mina tårar bara rinner och jag säger till honom att jag kommer att ta hand om honom så länge jag klarar av det.

Vi pratade om hjälp, som hemtjänst. Han var väl inte så sugen att tänka sej att det kan bli aktuellt nån gång. Jag sa att det kanske skulle kunna vara för min skull. Att någon kanske kommer hit och säger "hej" och kollar att han inte har ramlat eller nåt, när jag är på jobbet. Att jag skulle kunna känna mej tryggare då. Fast sen. Nångång. Inte nu.

Jag vill ju att han ska ha ett trygghetslarm och som jag skrivit flera gånger, jag önskar att han kunde gå på dagverksamhet nån dag i veckan också. Men det kändes inte rätt att ta upp det. Jag tror det måste komma från nån annan.