Så många tårar...

Så många tårar... att det finns så många tårar? Och att jag ska behöva gråta dem? Jag vill inte det.

Idag bad Sture mej att komma till honom i vardagsrummet.
- Vad vill du ha hjälp med? undrade jag, för jag hörde att det var något.

Han gav mej sin telefon och försökte samla ihop ord och förklara vad han ville. "Ladda.. ser att det är för lite... pengar.."
- Du menar att du har lite batteri? frågade jag.

Men nej, han trodde bergsäkert att han hade för lite pengar i mobilen. Men han har inget kontantkort, som ska laddas. Har aldrig haft det heller, så länge vi har känt varandra. Jag förklarade att han ju betalar för telefonen med räkning från Telia, att den kommer var tredje månad till Öhléns Maskinsopning. Att jag betalar varje månad, på räkning, för att jag är en privatperson.

Det tog en stund och sen accepterade han att det nog var som jag sa. Vi kom också fram till att Mildred har ett kontantkort och hon var utan pengar förra helgen och jag laddade det då åt henne. Kanske var det det han blandade ihop?

Sen ville han ge mej pengar. De pengar som Jimmy betalat tillbaka på lånet, innan vi skrev om det så att han lånade av mej istället, och Sture fick sin del tillbaka av mej, de pengarna ville Sture ge mej. Jag började gråta. Han sa att jag skulle ha dem för att jag ska vara tjänstledig i mars, för det tänker jag vara även om vi nu inte åker till Spanien. Jag behöver tid att landa i detta och, faktiskt, så behöver Sture mej mer än Paulin. Hon kan få vikarie, men är inte jag här så har Sture ingen alls. Inte för att han behöver ständig tillsyn, men det är mycket som han rör ihop och som han behöver hjälp med att reda ut, för att inte bli ännu mer förvirrad. Men det känns så konstigt och dumt att han ska ge mej pengar. Jag kommer att få tillbaka det jag lånat ut. Det kommer att ta x antal år, men så småningom får jag dem tillbaka. Att få "betalt" av Sture... det är så fel. Men han var ihärdig och envis och till sist sa jag ja, så blev han lugnare.

Tårarna bara rann och rann. Och Sture blev också ledsen och sa att han inte orkar. Jo, det måste han! Jag får inte bryta ihop så mycket att han inte orkar med att se mej så ledsen. Jag måste vara stark. Men det är jag inte. Jag är så förtvivlad, så rädd för framtiden. Vi lade oss på sängen och höll om varandra. Länge. Och tårarna rann. Fast vi pratade lite också. Han tror inte att han kommer att bli sämre. Han tror att det är så här det är och så här det kommer att förbli. Jag vet att det inte alls är sant. Demens är en förfärlig sjukdom som tar bort människor från livet, steg för steg. Och det skrämmer mej. Det skrämmer mej. Men det sa jag inte. Jag sa att jag kommer att hjälpa honom. Att jag kommer att göra det. Så mycket jag kan och om jag inte kan så ska jag se till att någon annan gör det. Men det tror jag inte att han riktigt hängde med på.

Imorgon kommer kommunens arbetsterapeut och ska titta lite hur vi har det och se om hon kan ordna några hjälpmedel som kan göra det enklare i vardagen. Jag tänker mej några fysiska (handtag på toan, ramp ut för rullatorn, sittdyna till stolen eller kanske en helt ny stol) men även några kognitiva (nåt som hjälper honom med dagarna och klockan, nån annan form av dosett, kanske, och en enklare tv-dosa). Jag har stora förhoppningar och hoppas att de inte grusas. Kanske blir jag besviken när jag tror att man kan få så "mycket" hjälp??? Vi får se. Städat har jag gjort iallafall, så det ska se någorlunda snyggt ut när hon kommer.