Ungefär samma sorg som när någon avlider
Rubriken är ord från en vän, Sussi, som just nu utbildar sej till demenssköterska. Och det hon pratar om är det jag går igenom just nu. Chock, förtvivlan och sorg. Kan ta några månader att ta sej igenom, tänker hon.
Känns ju hoppfullt. Not.
Sture och jag har pratat lite, lite om själva sjukdomen idag, men vi kommer inte så långt som till framtiden. Pratar om hur det har blivit, som det är nu. Han tycker själv att det har gått väldigt fort att bli så pass "dålig", medan jag ändå tycker att tecknen funnits där rättså länge. Han vill inte riktigt hålla med mej, men jag har ju heller inte velat se... så det är ok att förneka. Jag tjafsar inte om det.
Vi loggade in på banken och pratade om fullmakterna också. Jag tror inte att han vet varför han gett oss fullmakt. För han inser inte att han kommer att bli så dement att han inte alls kan sköta sina bankärenden på egen hand. Men det får också vara. Jag känner inte att det är jag som ska informera honom om hur dålig man bli när man är dement. Skjut inte budbäraren, heter det. Och den här gången har jag varken lust att vara budbärare eller bli skjuten, vilket är en stor risk att jag blir om jag kommer med sådana bud.
När vi loggade in på banken blev jag så ledsen igen. Tårarna bara rinner och jag kan inte hindra dem hur jag än försöker. Det är fruktansvärt och jag vill inte gråta inför Sture. Det går tyvärr inte att låta bli ibland.
På eftermiddagen kom Emma, Olle och Harry. Sedan Olle kört undan en del snö med traktorn så fikade vi lite tillsammans. Gång på gång kom Sture tillbaka till deklarationerna för Violen och gång på gång försäkrade jag honom om att allt är färdigt, att Vickan gjort klart och skickat in SIE-filerna till Sverker och allt är klart och fixat. Sverker kommer att ringa nu i början på februari, när han tittat på allting.
Lite stressad och orolig för detta igen och igen, men blev ändå lugnad när jag berättade att det ÄR klart.
Senare pratade han också om Mildred. När han skulle "bli fri henne"? Men, sa jag, du ville inte det. Du ville bara avsluta det med överförmyndarnämnden, men fortsätta hjälpa henne ändå. Jag kommer att betala hennes räkningar precis som vanligt, som jag gjort länge nu.
Han funderade lite och sa sen ungefär att "just ja, det var så det var".
Känns ju hoppfullt. Not.
Sture och jag har pratat lite, lite om själva sjukdomen idag, men vi kommer inte så långt som till framtiden. Pratar om hur det har blivit, som det är nu. Han tycker själv att det har gått väldigt fort att bli så pass "dålig", medan jag ändå tycker att tecknen funnits där rättså länge. Han vill inte riktigt hålla med mej, men jag har ju heller inte velat se... så det är ok att förneka. Jag tjafsar inte om det.
Vi loggade in på banken och pratade om fullmakterna också. Jag tror inte att han vet varför han gett oss fullmakt. För han inser inte att han kommer att bli så dement att han inte alls kan sköta sina bankärenden på egen hand. Men det får också vara. Jag känner inte att det är jag som ska informera honom om hur dålig man bli när man är dement. Skjut inte budbäraren, heter det. Och den här gången har jag varken lust att vara budbärare eller bli skjuten, vilket är en stor risk att jag blir om jag kommer med sådana bud.
När vi loggade in på banken blev jag så ledsen igen. Tårarna bara rinner och jag kan inte hindra dem hur jag än försöker. Det är fruktansvärt och jag vill inte gråta inför Sture. Det går tyvärr inte att låta bli ibland.
På eftermiddagen kom Emma, Olle och Harry. Sedan Olle kört undan en del snö med traktorn så fikade vi lite tillsammans. Gång på gång kom Sture tillbaka till deklarationerna för Violen och gång på gång försäkrade jag honom om att allt är färdigt, att Vickan gjort klart och skickat in SIE-filerna till Sverker och allt är klart och fixat. Sverker kommer att ringa nu i början på februari, när han tittat på allting.
Lite stressad och orolig för detta igen och igen, men blev ändå lugnad när jag berättade att det ÄR klart.
Senare pratade han också om Mildred. När han skulle "bli fri henne"? Men, sa jag, du ville inte det. Du ville bara avsluta det med överförmyndarnämnden, men fortsätta hjälpa henne ändå. Jag kommer att betala hennes räkningar precis som vanligt, som jag gjort länge nu.
Han funderade lite och sa sen ungefär att "just ja, det var så det var".
Kommentarer
Skicka en kommentar