Vill du bli fri mej?
När jag vaknar på morgonen är jag så trött. Sover inte bra, även om Sture säger att jag snarkar på morgonen. Jag har svårt att somna och när jag väl somnar, så vaknar jag igen och igen.
I morse var jag lika trött och lika inte trevlig som jag har varit länge nu. Så oändligt ledsen och rädd för hur det kommer att bli. Jag vet, om jag kan släppa det där "kan komma att bli" och leva här och nu så skulle det funka mycket bättre. Men det är ju det som är problemet.
Sture blir såklart ledsen, eller orolig, eller nåt, han också och frågar om han kan hjälpa mej på något sätt. Men jag kan inte förklara för honom att jag är så rädd för hur det kommer att bli när han är så dement att han inte längre vet vem jag är. HUR ska jag orka???? Det kan jag inte säga till honom. Jag kan inte lägga det på hans axlar, ge honom skulden för hur jag mår. Så jag säger bara att jag inte kan förklara... så dåligt. Så oärligt. Så mycket lögn. Men det räcker med att jag ser på honom, känner hans närvaro... så blir jag inte glad och varm och lycklig (som jag alltid brukat bli, glad varje morgon vi vaknat intill varandra) utan istället kommer all sorg över mej och tårarna bara rinner.
Idag sa han ungefär att han vet att det är hans fel att jag mår som jag gör. Och frågade mej om jag "vill bli fri honom?" NEEEEEEEJ!!!!! Det jag vill är att ha honom KVAR. Som han är och inte på något annat sätt.
Det kunde jag ha sagt, men gråten var för stor och jag var tvungen att gå från bordet, gråta lite i ett annat rum och samla ihop mej igen innan jag gick tillbaka till frukostbordet.
Så här kan man inte ha det.
När jag gått en sväng med Tosca satte jag igång med snöskottningen. Det har kommit en del igen och värre ska det tydligen bli i helgen. Plötsligt kom Sture ut på trappen och skulle ta ner rullatorn. Det går inte på egen hand, så jag hjälpte honom och frågade vart han skulle nånstans? Jo, vi skulle på banken och ordna med fullmakter. Nu på en gång, pronto, Anders var på väg också.
Visst, jag har bett honom att han ska ha någon som har fullmakt. Bra att ordna det innan han är så "borta" att han inte längre kan och får... för då kan det bli problem, sa de till mej på Anhörigcentrum när jag var där första gången. Men jag tänkte inte att alla hans barn och jag skulle ha fullmakt. Jag tänkte att han kunde låta Vickan ha det. Han litar på henne och hon är bra på pengar. Egentligen vill jag inte ha nån fullmakt alls. Jag vill inte ha med hans pengar att göra. Jag vill inte kunna bli anklagad för att ha gjort nåt som han inte ville, varken av honom eller av nån annan. Vis av dyrköpt erfarenhet vill jag inte vara inblandad i några av hans affärer.
Men att säga nej just idag var inte riktigt läge. Så vi åkte till banken och Anders kom dit och med de andra barnens personnummer gick det att få fullmakt åt allihop, eftersom de var kunder i banken. Det kändes inte okej, men det fick bli så ändå. På kvällen undrade han vad "det där pappret" hette, som vi hade skrivit på banken. Fullmakt? Ja, så var det. Då pratade jag med honom och sa som jag känner, att jag inte ville ha nån fullmakt, att jag självklart hjälper honom med räkningarna och allt det där precis som vanligt, men att jag hade velat att kanske bara Vickan (eller om han nu så ville, alla barnen) skulle ha fullmakt. Inte jag. Men jag tror inte han alls förstod varför, jag hade ju sagt att jag tyckte att han skulle ha nån som har fullmakt. Jo. Men inte jag, då.
Hur som helst, när vi kom ut från banken och bort till bilen stannade vi och pratade kanske ett par minuter där, Anders, Sture och jag. När Anders skulle gå bort till sin bil var Sture inte alls på det klara med i vilken bil han skulle in. Vi stod precis vid bakänden på vår bil, på höger sida... och där skulle han ju kliva in på passagerarsätet, men han var på väg nån annanstans. Jag vet inte riktigt vart. Anders tog honom i armen och sa att "du ska ju inte köra", men han förstod nog inte riktigt ändå. Så jag tog över, ledde honom till dörren och öppnade den.
Det är obehagligt när det blir så fel, även om det var enkelt att rätta till den här gången.
Nu är klockan 22 och det är åtminstone 1½ timme sedan han gick och lade sej. Jag känner mej väldigt ensam och gråter mycket om kvällarna. Också.
I morse var jag lika trött och lika inte trevlig som jag har varit länge nu. Så oändligt ledsen och rädd för hur det kommer att bli. Jag vet, om jag kan släppa det där "kan komma att bli" och leva här och nu så skulle det funka mycket bättre. Men det är ju det som är problemet.
Sture blir såklart ledsen, eller orolig, eller nåt, han också och frågar om han kan hjälpa mej på något sätt. Men jag kan inte förklara för honom att jag är så rädd för hur det kommer att bli när han är så dement att han inte längre vet vem jag är. HUR ska jag orka???? Det kan jag inte säga till honom. Jag kan inte lägga det på hans axlar, ge honom skulden för hur jag mår. Så jag säger bara att jag inte kan förklara... så dåligt. Så oärligt. Så mycket lögn. Men det räcker med att jag ser på honom, känner hans närvaro... så blir jag inte glad och varm och lycklig (som jag alltid brukat bli, glad varje morgon vi vaknat intill varandra) utan istället kommer all sorg över mej och tårarna bara rinner.
Idag sa han ungefär att han vet att det är hans fel att jag mår som jag gör. Och frågade mej om jag "vill bli fri honom?" NEEEEEEEJ!!!!! Det jag vill är att ha honom KVAR. Som han är och inte på något annat sätt.
Det kunde jag ha sagt, men gråten var för stor och jag var tvungen att gå från bordet, gråta lite i ett annat rum och samla ihop mej igen innan jag gick tillbaka till frukostbordet.
Så här kan man inte ha det.
När jag gått en sväng med Tosca satte jag igång med snöskottningen. Det har kommit en del igen och värre ska det tydligen bli i helgen. Plötsligt kom Sture ut på trappen och skulle ta ner rullatorn. Det går inte på egen hand, så jag hjälpte honom och frågade vart han skulle nånstans? Jo, vi skulle på banken och ordna med fullmakter. Nu på en gång, pronto, Anders var på väg också.
Visst, jag har bett honom att han ska ha någon som har fullmakt. Bra att ordna det innan han är så "borta" att han inte längre kan och får... för då kan det bli problem, sa de till mej på Anhörigcentrum när jag var där första gången. Men jag tänkte inte att alla hans barn och jag skulle ha fullmakt. Jag tänkte att han kunde låta Vickan ha det. Han litar på henne och hon är bra på pengar. Egentligen vill jag inte ha nån fullmakt alls. Jag vill inte ha med hans pengar att göra. Jag vill inte kunna bli anklagad för att ha gjort nåt som han inte ville, varken av honom eller av nån annan. Vis av dyrköpt erfarenhet vill jag inte vara inblandad i några av hans affärer.
Men att säga nej just idag var inte riktigt läge. Så vi åkte till banken och Anders kom dit och med de andra barnens personnummer gick det att få fullmakt åt allihop, eftersom de var kunder i banken. Det kändes inte okej, men det fick bli så ändå. På kvällen undrade han vad "det där pappret" hette, som vi hade skrivit på banken. Fullmakt? Ja, så var det. Då pratade jag med honom och sa som jag känner, att jag inte ville ha nån fullmakt, att jag självklart hjälper honom med räkningarna och allt det där precis som vanligt, men att jag hade velat att kanske bara Vickan (eller om han nu så ville, alla barnen) skulle ha fullmakt. Inte jag. Men jag tror inte han alls förstod varför, jag hade ju sagt att jag tyckte att han skulle ha nån som har fullmakt. Jo. Men inte jag, då.
Hur som helst, när vi kom ut från banken och bort till bilen stannade vi och pratade kanske ett par minuter där, Anders, Sture och jag. När Anders skulle gå bort till sin bil var Sture inte alls på det klara med i vilken bil han skulle in. Vi stod precis vid bakänden på vår bil, på höger sida... och där skulle han ju kliva in på passagerarsätet, men han var på väg nån annanstans. Jag vet inte riktigt vart. Anders tog honom i armen och sa att "du ska ju inte köra", men han förstod nog inte riktigt ändå. Så jag tog över, ledde honom till dörren och öppnade den.
Det är obehagligt när det blir så fel, även om det var enkelt att rätta till den här gången.
Nu är klockan 22 och det är åtminstone 1½ timme sedan han gick och lade sej. Jag känner mej väldigt ensam och gråter mycket om kvällarna. Också.
Kommentarer
Skicka en kommentar