Anhöriggrupp
Idag var jag på "anhöriggrupp". Jag hade missuppfattat helt och hållet och trodde att det var "anhörigutbildning", vilket uppenbarligen är något helt annat.
Dagens "grupp" bestod av två personer, alltså jag själv och en till. Plus en slags samtalsledare. Vi skulle varit fyra, men två hade lämnat återbud.
Elisabeth hette den andra och hon var anhörig till sin mamma. En helt annan situation. Hon kan ju gå därifrån, eller låta bli att gå dit, om hon vill. Jag sitter fast i detta 24/7. Men jag kan förstå hennes situation också, utan att gå in på några detaljer alls. Den skiljer sej dock helt och hållet från hur jag har det, så jag vet inte om vi har så mycket utbyte av just varandra, men prata, prata... ja, det är väl antagligen bra??
Samtalet var slut kl 18 och då gick "Waranlarmet" på min telefon. Jag ringde hem när jag satte mej i bilen och då hade Sture (förstås) redan tagit sitt Waran. Ok, vad bra. När jag sedan kollade innan jag gick och lade mej, så hade han tagit Waran, jodå... men tisdagstabletterna (2 st) istället för måndagsditon (1 st). Det var de enda som fanns kvar i dosetten (plus tisdagmorgon, såklart). 50% chans att det blir rätt, men då blir det fel. Alltså, det här med dosetten funkar inte. Han klarar det aldrig, noll gånger av hundra, på egen hand. Och då står ändå den nya "almanackan" precis bredvid, där kan man kolla vilken veckodag det är och sen ta rätt dag på dosetten. Men det går alltså inte. Han får inte ihop det. Det är frustrerande för mej. Jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa på ett bättre sätt. Tar jag ur medicinen och lägger den på tallrik eller i skål, som jag gjorde sist jag jobbade, då blir det fel ändå. Då hittade han ju på att han måste ha FLER tabletter än de jag lagt fram och då tog han en morgondos till, ur ett random fack i dosetten.
Sture har varit hängig åtminstone sedan i lördags. Han har ont i magen, illamående ibland. "Trött på ögonen" säger han också. Idag fyller Alfred år och vi skulle äta lunch på Bite Line West, men på väg dit, tillsammans med Alfred, så backar Sture plötsligt ur. Nej, han ville inte äta, kände sej dålig och det var bara "nej". Okej. Jag äter födelsedagslunch med Alfred alldeles ensam, inga problem. Eller? Tja.. det är alltid roligt att umgås med Alfred, men jag känner mej ensam i allt jag gör. Ensam, ensam, ensam.
Dagens "grupp" bestod av två personer, alltså jag själv och en till. Plus en slags samtalsledare. Vi skulle varit fyra, men två hade lämnat återbud.
Elisabeth hette den andra och hon var anhörig till sin mamma. En helt annan situation. Hon kan ju gå därifrån, eller låta bli att gå dit, om hon vill. Jag sitter fast i detta 24/7. Men jag kan förstå hennes situation också, utan att gå in på några detaljer alls. Den skiljer sej dock helt och hållet från hur jag har det, så jag vet inte om vi har så mycket utbyte av just varandra, men prata, prata... ja, det är väl antagligen bra??
Samtalet var slut kl 18 och då gick "Waranlarmet" på min telefon. Jag ringde hem när jag satte mej i bilen och då hade Sture (förstås) redan tagit sitt Waran. Ok, vad bra. När jag sedan kollade innan jag gick och lade mej, så hade han tagit Waran, jodå... men tisdagstabletterna (2 st) istället för måndagsditon (1 st). Det var de enda som fanns kvar i dosetten (plus tisdagmorgon, såklart). 50% chans att det blir rätt, men då blir det fel. Alltså, det här med dosetten funkar inte. Han klarar det aldrig, noll gånger av hundra, på egen hand. Och då står ändå den nya "almanackan" precis bredvid, där kan man kolla vilken veckodag det är och sen ta rätt dag på dosetten. Men det går alltså inte. Han får inte ihop det. Det är frustrerande för mej. Jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa på ett bättre sätt. Tar jag ur medicinen och lägger den på tallrik eller i skål, som jag gjorde sist jag jobbade, då blir det fel ändå. Då hittade han ju på att han måste ha FLER tabletter än de jag lagt fram och då tog han en morgondos till, ur ett random fack i dosetten.
Sture har varit hängig åtminstone sedan i lördags. Han har ont i magen, illamående ibland. "Trött på ögonen" säger han också. Idag fyller Alfred år och vi skulle äta lunch på Bite Line West, men på väg dit, tillsammans med Alfred, så backar Sture plötsligt ur. Nej, han ville inte äta, kände sej dålig och det var bara "nej". Okej. Jag äter födelsedagslunch med Alfred alldeles ensam, inga problem. Eller? Tja.. det är alltid roligt att umgås med Alfred, men jag känner mej ensam i allt jag gör. Ensam, ensam, ensam.
Kommentarer
Skicka en kommentar