Demensutbildning och förlåt

Jo, jag sa förlåt. Förlåt för att jag varit dum kring medicinen. Jag hade inte behövt bråka om den, jag hade kunnat gjort som jag brukar, bara fixat till. Jag sa förlåt till Sture. Vet inte riktigt om han förstod vad jag menade, men jag sa iallafall förlåt och försökte förklara.

Idag var jag på demensutbildning på eftermiddagen. Demensföreningen och en läkare och så "vår" sköterska från Njurunda VC var där och berättade om sej och sitt och sånt. Gav ungefär inget, tror jag. Utom att jag fick veta att Sture kommer att finnas med i nåt Svenskt demensregister och så ska han bli kallad till uppföljning/återbesök eller vad de nu kallar det, om ett år. Jag satte mej längst bak, närmast utgången, ifall jag skulle bryta ihop och behöva gå ut och gråta. Alla tyckte att det var konstigt att jag satt där. Eller, det kändes så iallafall. Någon frågade, men jag ville sitta där och jag ville inte förklara varför heller.

Människan som var på den där samtalsgruppen var där också. Frågade om jag hade börjat jobba ännu. Jag orkade inte förklara, igen, att jag är tjänstledig hela månaden. Jag fattar att hon har annat att tänka på än mej och mitt och min tjänstledighet, men jag lämnade det som det var, bara.

Eftersom det är tisdag så är det också pensionärsfikadagen på CityGross. Dit åker vi varje tisdag. Jag är ju liksom Stures dagliga verksamhet också. Så det är en av veckans utflykter. Kul? Tja. Det beror på vad man menar med att ha roligt. Vi gör det iallafall.
Ibland träffar vi på Rasmus Östman med bror där. De åker också dit varje tisdag och så äter de på Frasses. Det är Rasmus utflykt varje vecka... ja, det är rätt likt ett vanligt jobb inom omsorgen, att bo på Tistelvägen och ta hand om Sture.
Hur som helst, vi tog en pizza på Frasses och pratade lite om just Rasmus.
- Åker de hit varje fredag? undrade Sture.
- Nej, de åker hit på tisdagar, sa jag.
Tyst en stund...
- Ja, det är ju tisdag...

Han har verkligen noll koll på vilken dag det är. Inte ens med veckodagsalmanackan i köket kan han reda ut vilken dag det är och föra över det till att läsa på dosetten och ta medicin på rätt dag. Det funkar inte.

Gick ut med Tosca vid halv tolv på natten, en timme sen nu, ungefär. Och då grät jag. Grät och grät i tre kilometer. Känner mej så helt ensam, övergiven och förtvivlad. Rädd för framtiden.

Träffade Matilda, Åsa Selanders dotter, på stan idag (och ja, jag vet att dagens text är helt osammanhängande i tid och rum, men den får bli sån. Orkar inte ändra eller formulera om mej heller). Hon fick en resväska som hon ska ha till ett Pippi-kalas för ett av sina barn om tre veckor. Hon frågade hur det var och jag grät och berättade att Sture har demens. Stackarn, hon blev väl lite förskräckt, men är en klok ung kvinna, så hon kramade om mej och sa att man får vara ledsen. Ja, man får ju det. Men det tar på krafterna och det skulle vara skönt att slippa vara ledsen precis hela tiden. Jag är så sliten. Så trött och rädd. Och ensam och ledsen.

Åsa skickade ett meddelande på messenger sedan. Att hon hört av Matilda om Sture... då grät jag igen. Allt är så sorgligt och jag är så ledsen. Vilket är värst? Att han blir så dement att han inte känner igen mej, att jag inte orkar ta hand om honom, att han måste bo på nåt boende nånstans? Eller att han faktiskt dör? Jag vet inte. Vilket jag än tänker är lika hemskt.