Demensutbildning

På förmiddagen skulle vi åka till vårdcentralen för att Sture skulle ta ett PK-prov. När vi satte oss i bilen har han glömt telefonen. Jag gick in för att hämta den, men hittade den inte. Förstod att han nog hade den med sej iallafall och ringde till den. Hörde den inte någonstans inne, så jag knöt på mej skorna och gick ut igen. När jag kommer in i bilen sitter han med telefonen i handen och ser lite förvirrad ut, har inte lyckats svara.
- Hittade du den? frågade han mej.
- Nej, sa jag och petade lite på telefonen i hans hand. Du har den där.
Då såg han ännu mer förvirrad ut och sa "jaha" eller nåt liknande.

På eftermiddagen var det demensutbildning för mej. Jag berättade flera gånger att den skulle vara mellan kl 14 och 16:30 och minst lika många gånger frågade Sture om den började kl halv fyra? Jag blir inte irriterad, konstigt nog, utan svarar bara om och om igen. På utbildningen tog de sedan upp just det... om dementa som frågar om och om igen... de kommer faktiskt inte ihåg. De kanske inte ens kommer ihåg att de har frågat och ännu mindre att man svarat. Icke desto mindre kan det vara ganska påfrestande.

Utbildningen handlade om bemötande idag. Hur man bemöter dementa personer. Inget nytt eller konstigt, rätt likt hur man bemöter utvecklingsstörda.

Vid fikat pratade vi lite kring bordet där jag satt. Två anhöriga damer till och en av föreläsarna. Den ena damen hade flyttat ifrån sin demente make för 2½ år sedan. Han bodde kvar i lägenheten med hemtjänst till för ett par veckor sedan, då han fick plats på Lindgården. Vilket stort beslut att ta. Att lämna sin sjuke man... men jag förstår så väl att det kan vara nödvändigt för sin egen överlevnad. Den andra kvinnan var från Ystad från början, så vi pratade lite om det... hennes man var sjuk i Alzheimers sedan sjutton(!!!) år tillbaka. Riktigt hur illa ställt det var med honom fick jag inte riktigt kläm på, men hon hade också fått förslaget att flytta ifrån honom, men för henne kändes det så främmande.

Och jag, jag grät förstås. När jag berättade att det är precis nytt för mej, med diagnosen och allt, så sa hon att då gråter man. Hon hade gråtit i tre år... ok, då är jag inställd på det. Tre år. Om tre, eller kanske fyra, år har jag tänkt köpa mej en ny valp. Jag vet inte om jag skrivit det här. Men jag tänker iallafall inte stå där ensam när Tosca dör. Om Sture vet jag inget. Han kanske lever. Han kanske inte gör det. Han kanske är väldigt dement (troligen) eller inte. Men jag tänker inte stå utan hund i mitt liv. Det gör jag inte. Det är min livlina, min möjlighet att ta mej ut, kärlek utan krav. Allt, faktiskt. Utan hund tar jag mej inte igenom det här med livet i behåll. På riktigt alltså. Jag tittar på Ljungan och tänker att man kan gå rätt ut där i det kalla vattnet... men det gör jag inte, för jag tänker inte titta på när Tosca drunknar. Ja, jag vet. Det låter helt sjukt. Men hon håller mej på land och det är bra.