Går inte att prata

Dagens rubrik "Går inte att prata" är dubbelbottnad. Det går inte för Sture att prata. Han tappar det mesta idag (ikväll). Han provar att prata om än det ena, än det andra, men har inga ord för någonting. Han har inte mått så bra fysiskt i helgen. Haft ont i magen, som håll säger han, han har varit "trött i ögonen", blött näsblod och igårkväll gick han ju och lade sej kl 19... Kanske håller han på att bli förkyld (då blöder han ofta näsblod) eller så är det helt enkelt demensen som gör honom trött i hjärnan, så han inte orkar mer än såhär.

Idag har han inte gjort i stort sett något alls. Följt med mej ut i bilen och suttit i den på Svartvikskajen i en timme medan jag gick med Tosca. Annars har han suttit framför TV-n. Vasaloppet idag. Jag har städat golv och badrum, lagat mat och bakat bröd.

Kl 17 hade Lena Svelander bokat en tid i KlassArena för att kolla lokalen inför en rallytävling som hon ska döma där den 7 april. Jag o Tosca var med som testekipage och, hör och häpna, VI HADE KUL!!!
Det är sant. Vi hade faktiskt kul. Det funkade med "hundträningen", Tosca var glad och då blir jag glad. Lena vet ju hur jag har det (hennes mamma är svårt dement) men vi pratade inget alls om det.
Bästa timmen på eviga evigheter. Blir rentav tårögd när jag skriver detta, men för ovanlighetens skull inte för att jag är ledsen utan för att jag är så glad att jag var glad en stund. Det var en annorlunda känsla. Det har gått två månader och mer än det nu, som jag varit helt under isen och ledsen hela tiden. Det är faktiskt bara rallyn som känns rolig på riktigt. Och inte ens det funkar alla gånger. Förra söndagen blev ju en total flopp när jag försökte träna för Nettan Wengelin.

Nu ikväll provade Vickan att kontakta mej via messenger. Kan ju inte säga att jag var särskilt glad åt det. I tisdags skickade hon en länk om en fisketävling. Ingen kommentar eller text från henne utan bara länken. Antar att hon tyckte att vi skulle åka på det?? Och jag bara undrar hur hon tänker då?? När Sture precis nätt o jämnt tar sej till bilen med hjälp av rollatorn. Slät fin mark och inte många meter. Undrar hur hon tänkte att han skulle kunna ta sej ut på en is? Jag nämnde det för honom då, när hon hade skickat länken och det enda han sa var att "där är det nog blött nu". När jag sa att hon kanske tyckte att vi skulle åka dit var han helt avvisande. Inget intresse alls. Och inte kan jag säga att jag är intresserad heller. Känns som ett dumt och onödigt projekt att ens försöka ge sej på.

Nåja, ikväll skickade hon ett litet meddelande och konversationen blev som följer:

Jag är inte lättpratad, precis. Men det känns så konstigt och nästan omöjligt att prata med henne om hur ledsen jag är. Känns som om jag pratar skit om hennes pappa om jag berättar saker. Samtidigt förstår jag mycket väl att det är jättesvårt att prata med mej också. Hur närmar man sej problemet? Och när jag knappt svarar på tilltal blir det självklart ännu konstigare och svårare. Jag tror säkert att hon vill väl, men jag kan inte.

Efter det där sista jag skrev om att jag är ledsen för allting tog "samtalet" slut.