Orkar inte ens skriva
Jag är så slut att jag inte ens orkar skriva. Orkar inte sätta ord på hur jag känner mej för då blir jag bara ännu mer ledsen.
Vickan var här igår och tittade igenom Stures papper inför deklarationen. Igen. Häromdagen fick han ett brev från Sverker, revisorn, med ett datum då han ska komma för att skriva på sin deklaration. Inget konstig, exakt likadant som alla andra år, men den här gången blev han så fruktansvärt stressad att jag bad Vickan komma och lugna ner honom lite. Hon har ju gjort bokföringen och kan förklara och prata om sånt som jag inte vet nåt om (pengar och siffror). Hoppas att han nu kan vara lite lugnare, för det är inte förrän den 3 april han ska till Sverker. Och det är ju ganska många dagar om man är skruvad på högvarv.
Vickan berättade att hon nu bokat en resa och att de åker till Parga i Grekland i augusti. Tack för den pungsparken, liksom. Har just nu ganska svårt att glädja mej åt att de har bokat en resa, nu när jag istället för att skotta snö och skotta snö och skotta snö skulle ha varit i Spanien i en hel månad... Om jag är bitter och avundsjuk? Ja, kanske. Eller bara oändligt ledsen för att jag troligen aldrig mer kommer att åka utomlands tillsammans med Sture. Han pratar överhuvudtaget inte om att resa. Eller för den delen, inte om att göra något överhuvudtaget. Han har inga som helst förslag på någonting, men vill gärna följa med mej när jag ska ut med Tosca. Ja, om jag ska ta bilen, förstås.
Idag parkerade jag vid sporthallen i Kvissle och gick mot Dingersjö, längs Ljungan. Jag har så otroligt ont i mina fötter och klarar lite bättre att gå där det är jämnt och kanske lite plogat också, än om jag ska glida omkring i nåt skoterspår eller annan ojämn mark. Pratade om att jag skulle ställa bilen där, vart jag skulle gå och varför och så vidare... med Sture... och när jag kliver ur bilen där på parkeringen så frågar han:
- Ska du inte åka till Berga då?
Nej, jag skulle ju inte det. Jag hade precis förklarat exakt vart jag skulle gå och varför jag parkerade där jag gjorde. Jag blir oftast inte irriterad, inte då heller, men jag känner mej trött och uppgiven. Ledsen för att det är som det är.
Resten av dagen har jag skottat snö. Det har kommit enorma mängder blötsnö och det har varit tungt och väldigt jobbigt. Jag känner att min fysiska ork är så mycket mindre nu när jag mår så psykiskt dåligt än när jag mår bra. Jag brukar vara ganska stark och även om jag inte tycker att det är så väldigt kul att skotta snö så brukar jag ju orka. Nu orkar jag nästan inte. Varken kroppsligt eller själsligt. Men jag måste ju och därför gör jag det. Hade varit fantastiskt att få lite hjälp. Kanske av Anders, som lovat Sture att komma och köra bort lite snöhögar med traktorn. Nu har jag fått kasta all blötsnön över högarna och det är tungt som tusan. Men tydligen hade han inte tid, vilket jag i och för sej förstår mycket väl. Han har väl egen snö att skotta. Det har alla nuförtiden. Och väljer man att bo såhär så får man ju ta det onda med det goda. Nästa vinter köper jag mej en snöslunga, så får det bli.
Vickan var här igår och tittade igenom Stures papper inför deklarationen. Igen. Häromdagen fick han ett brev från Sverker, revisorn, med ett datum då han ska komma för att skriva på sin deklaration. Inget konstig, exakt likadant som alla andra år, men den här gången blev han så fruktansvärt stressad att jag bad Vickan komma och lugna ner honom lite. Hon har ju gjort bokföringen och kan förklara och prata om sånt som jag inte vet nåt om (pengar och siffror). Hoppas att han nu kan vara lite lugnare, för det är inte förrän den 3 april han ska till Sverker. Och det är ju ganska många dagar om man är skruvad på högvarv.
Vickan berättade att hon nu bokat en resa och att de åker till Parga i Grekland i augusti. Tack för den pungsparken, liksom. Har just nu ganska svårt att glädja mej åt att de har bokat en resa, nu när jag istället för att skotta snö och skotta snö och skotta snö skulle ha varit i Spanien i en hel månad... Om jag är bitter och avundsjuk? Ja, kanske. Eller bara oändligt ledsen för att jag troligen aldrig mer kommer att åka utomlands tillsammans med Sture. Han pratar överhuvudtaget inte om att resa. Eller för den delen, inte om att göra något överhuvudtaget. Han har inga som helst förslag på någonting, men vill gärna följa med mej när jag ska ut med Tosca. Ja, om jag ska ta bilen, förstås.
Idag parkerade jag vid sporthallen i Kvissle och gick mot Dingersjö, längs Ljungan. Jag har så otroligt ont i mina fötter och klarar lite bättre att gå där det är jämnt och kanske lite plogat också, än om jag ska glida omkring i nåt skoterspår eller annan ojämn mark. Pratade om att jag skulle ställa bilen där, vart jag skulle gå och varför och så vidare... med Sture... och när jag kliver ur bilen där på parkeringen så frågar han:
- Ska du inte åka till Berga då?
Nej, jag skulle ju inte det. Jag hade precis förklarat exakt vart jag skulle gå och varför jag parkerade där jag gjorde. Jag blir oftast inte irriterad, inte då heller, men jag känner mej trött och uppgiven. Ledsen för att det är som det är.
Resten av dagen har jag skottat snö. Det har kommit enorma mängder blötsnö och det har varit tungt och väldigt jobbigt. Jag känner att min fysiska ork är så mycket mindre nu när jag mår så psykiskt dåligt än när jag mår bra. Jag brukar vara ganska stark och även om jag inte tycker att det är så väldigt kul att skotta snö så brukar jag ju orka. Nu orkar jag nästan inte. Varken kroppsligt eller själsligt. Men jag måste ju och därför gör jag det. Hade varit fantastiskt att få lite hjälp. Kanske av Anders, som lovat Sture att komma och köra bort lite snöhögar med traktorn. Nu har jag fått kasta all blötsnön över högarna och det är tungt som tusan. Men tydligen hade han inte tid, vilket jag i och för sej förstår mycket väl. Han har väl egen snö att skotta. Det har alla nuförtiden. Och väljer man att bo såhär så får man ju ta det onda med det goda. Nästa vinter köper jag mej en snöslunga, så får det bli.
Kommentarer
Skicka en kommentar