Trött
Ikväll är jag trött.
Började med att vi åkte till skogen för att jag skulle gå en sväng med Tosca. Jobbigt underlag och sista kilometern gick vi i helt obanad terräng, där snön inte hade nån skare som bar. Puh. Men Tosca kunde vara lös och det var det jag var ute efter. Att hon skulle få röra lite på sej. Det tog en timme att gå strax under 3 km...
Precis när jag började gå fick jag ett mess från Lena Sv. Hennes mamma hade stilla avlidit under natten. Hennes mamma hade långt gången demens. Och det skär i mej. Både för Lenas skull och för min egen. Jag gråter för henne och jag gråter för mej själv. Det är ju dit vi är på väg, vet bara inte hur lång tid det kommer att ta eller hur plågsamt det kommer att bli. Senast jag hörde om Lenas mamma var bara några dagar sedan. Då var hon väldigt orolig, hade mycket ont och ångest, skrek och grät. Hon fick morfin ordinerat och hade väl lugnat sej efter några timmar... jag kan känna den maktlöshet och rädsla, skräck, som alla inblandade nog känner i en sån situation och jag bävar... jag ser fram emot mitt fortsatta liv helt utan glädje, i ren skräck. Jag är så rädd för hur det kommer att bli.
Kl 13 hade jag tid hos kuratorn. Jag vet ärligt talat inte om det ger mej någonting, men jag får ju prata iallafall och hon säger att "det måste vara jobbigt att känna som jag känner", typ. Ja, det är ju ett sätt att få bekräftelse för att det är ok att må dåligt. Men om det får mej att må bättre??? Vet inte. Jag ska iallafall fortsätta gå där. Har en ny tid om ca 1½ vecka.
Så hade en vinst kommit med posten, nåt jag skulle hämta på ICA. Jag gjorde så och det var en ängel med en ljuskopp. På koppen var det handtextat "Lena, du lyser upp min värld". Så perfekt just idag. Jag tvekade inte många sekunder innan jag bestämde mej för att jag måste åka hem till Lena och ge henne den precis just idag. Det är svårt att veta hur man ska bete sej, hur man ska vara, vad man ska säga... när någons mamma har dött... men jag kan bara vara mej själv och saker och ting får ge sej. Och det gjorde de också. Lena sa att hon tycker att den är fin (vad annars kunde hon säga?? Att den var ful och att hon inte ville ha den??). Hoppas att hon faktiskt tycker det också. Hon är verkligen värd alla presenter i världen. Hon orkar lyssna på mej. Tror inte att så många skulle göra det. Och hon vet hur demens kan vara. Det betyder mycket. Att hon vet. Att hon kan förstå hur ledsen man kan vara.
Och nu är jag så trött. Ska kolla om jag har skrivit nåt om den talanglösa arbetsterapeuten som var här i fredags. Om jag inte har gjort det, så ska jag leta lite ork och göra det nån dag framöver. Nu orkar jag inte. Nu skulle jag kunna dra en filt över mej och sova på soffan. Det skulle vara rätt skönt, men jag vet att Sture inte uppskattar det. Han tar det som nån sorts personlig förolämpning, så det är väl lika bra att jag sover i min sänghalva.
Började med att vi åkte till skogen för att jag skulle gå en sväng med Tosca. Jobbigt underlag och sista kilometern gick vi i helt obanad terräng, där snön inte hade nån skare som bar. Puh. Men Tosca kunde vara lös och det var det jag var ute efter. Att hon skulle få röra lite på sej. Det tog en timme att gå strax under 3 km...
Precis när jag började gå fick jag ett mess från Lena Sv. Hennes mamma hade stilla avlidit under natten. Hennes mamma hade långt gången demens. Och det skär i mej. Både för Lenas skull och för min egen. Jag gråter för henne och jag gråter för mej själv. Det är ju dit vi är på väg, vet bara inte hur lång tid det kommer att ta eller hur plågsamt det kommer att bli. Senast jag hörde om Lenas mamma var bara några dagar sedan. Då var hon väldigt orolig, hade mycket ont och ångest, skrek och grät. Hon fick morfin ordinerat och hade väl lugnat sej efter några timmar... jag kan känna den maktlöshet och rädsla, skräck, som alla inblandade nog känner i en sån situation och jag bävar... jag ser fram emot mitt fortsatta liv helt utan glädje, i ren skräck. Jag är så rädd för hur det kommer att bli.
Kl 13 hade jag tid hos kuratorn. Jag vet ärligt talat inte om det ger mej någonting, men jag får ju prata iallafall och hon säger att "det måste vara jobbigt att känna som jag känner", typ. Ja, det är ju ett sätt att få bekräftelse för att det är ok att må dåligt. Men om det får mej att må bättre??? Vet inte. Jag ska iallafall fortsätta gå där. Har en ny tid om ca 1½ vecka.
Så hade en vinst kommit med posten, nåt jag skulle hämta på ICA. Jag gjorde så och det var en ängel med en ljuskopp. På koppen var det handtextat "Lena, du lyser upp min värld". Så perfekt just idag. Jag tvekade inte många sekunder innan jag bestämde mej för att jag måste åka hem till Lena och ge henne den precis just idag. Det är svårt att veta hur man ska bete sej, hur man ska vara, vad man ska säga... när någons mamma har dött... men jag kan bara vara mej själv och saker och ting får ge sej. Och det gjorde de också. Lena sa att hon tycker att den är fin (vad annars kunde hon säga?? Att den var ful och att hon inte ville ha den??). Hoppas att hon faktiskt tycker det också. Hon är verkligen värd alla presenter i världen. Hon orkar lyssna på mej. Tror inte att så många skulle göra det. Och hon vet hur demens kan vara. Det betyder mycket. Att hon vet. Att hon kan förstå hur ledsen man kan vara.
Och nu är jag så trött. Ska kolla om jag har skrivit nåt om den talanglösa arbetsterapeuten som var här i fredags. Om jag inte har gjort det, så ska jag leta lite ork och göra det nån dag framöver. Nu orkar jag inte. Nu skulle jag kunna dra en filt över mej och sova på soffan. Det skulle vara rätt skönt, men jag vet att Sture inte uppskattar det. Han tar det som nån sorts personlig förolämpning, så det är väl lika bra att jag sover i min sänghalva.
Kommentarer
Skicka en kommentar