Uppgiven

Egentligen gav jag upp för två månader sedan. Det var nog när Sture sa att vi inte "hade råd" att åka till Spanien. Och jag svarade att vi visst har råd och att jag vet precis hur mycket pengar han har på sina konton. Han blev riktigt arg för det, för att jag hade "snokat" i hans bankkonton.

Och jag svarade att jag inte kan betala hans räkningar utan att faktiskt se hur mycket han har på kontona. Och betalat hans räkningar har jag gjort ett bra tag nu, eftersom han inte själv kan hantera varken bankdosan eller datorn särskilt väl (läs: alls).

Jag sansade mej senare och frågade honom vänligt om det var för att han var rädd att bli sjuk eller något som han inte ville åka utomlands, men det var inte alls det, sa han.

Där nånstans tror jag att jag kände att jag slutar försöka längre. Nu tar jag min hund och mina grejor och skaffar en liten, sunkig lägenhet nånstans, som jag möjligen kan ha råd att bo i. Jag orkar inte ta sån skit. Vi pratade om att separera och jag sa att jag helt enkelt inte orkar ha det såhär längre. Jag orkar inte. Jag gör allting och får bara skit. Nånstans tar man slut som människa. I alla fall jag gör det, tar slut. Fast Sture tyckte att "vi" skulle kämpa för vårt förhållande. Det tyckte han verkligen. Att VI skulle kämpa. Vem f*n är det som kämpar i den här familjen??? Inte är det han, iallafall.

Sen hände det där med pengarna till Jimmy. Som Sture bråkade om igen och igen och igen. Och som han själv hävdar att han inte bråkat om alls. Men där stod jag till sist inte ut längre. Heller. Förde över alla mina besparingar, i stort sett, till Stures konto och på så sätt har inte han lånat ut något till Jimmy, utan jag står för hela lånet själv och slipper hans eviga bråkande på mej om dessa pengar. Känns inte så roligt, eftersom jag inte alls ville låna ut några pengar överhuvudtaget, men Sture var så på och jodå, vi skulle hjälpa pojken. "VI" skulle hjälpa pojken. Tjo, hejsan, vad "vi" skulle. Inte han iallafall.

Men nu är mitt konto typ tomt och jag kan inte ens tänka på att skaffa mej en sunkig liten lägenhet. Har noll möjligheter att klara mej ekonomiskt på egen hand.

Sen hamnade han på sjukhus, utredning för demens påbörjades och nu "kan" jag inte lämna honom i sticket för den sakens skull. Så gör man inte. Så nu sitter jag här, i princip utan pengar, utan att kunna göra någonting överhuvudtaget. Bara försöka rätta in mej i ledet och leva som den personal jag har blivit med tiden. Det är nästan två månader nu och jag gråter och gråter och gråter. Ser inte hur jag ska kunna orka ha ett sånt här liv?? Är det alls ett liv?

Det är naturligtvis fint att jag hjälper Sture och finns här för honom och på något sätt så vill jag ju det ändå. Det finns någon sorts kärlek, även om det just nu är mer "tving", som Alfred säger, än något som är trevligt. Men hur jag ska orka, det förstår jag inte. Han kommer ju att bli sämre och sämre allteftersom tiden går. Och jag kommer att sitta mer och mer fast med honom.

Jag är redan nu personlig assistent kombinerat med personal i daglig verksamhet. För Sture. Han gör ingenting alls på egen hand. Tar sej ingenstans, vill ingenting. Tycker att det är bra som det är. Och det är väl fint att han är nöjd, det vore ju ännu värre om han var aggressiv och missnöjd, kanske utåtagerande... Men i o med att han är nöjd som det är så kommer han aldrig att försöka ändra på något heller och ser inte alls att det skulle kunna vara ansträngande för min del.

Känner att jag säkert skrivit det här förut, men det är själva vitsen med den här bloggen. Att jag får älta och älta och älta och det gör ingen skada någonstans. Jag får ur mej lite sorg och frustration och kasnke, möjligen kan jag må bättre av det. Det känns inte så, men det kan inte vara skadligt att sätta ord på sina känslor.