Hur har du det?
Vickan frågade hur det är. Jag svarade och berättade hur den här dagen sett ut (kopierat från messenger, orkar inte skriva en gång till):
Sture har varit lite yr sen igårkväll. Lite huvudvärk också. Annars mår han bra. Ville inte åka in och kolla blodtrycket (det kan man ju göra själv), för så dålig kände han sej inte. Ut med Tosca på Svartvikskajen på förmiddagen, Sture väntade i bilen. Sen in på Veckans Utflykt till CG. Pensionärsfika. Håkan och AnnChristine var där, men vi kunde inte stanna och prata så länge, för jag måste skjutsa hem Sture igen, för att jag skulle på demensutbildning på eftermiddagen. När den var slut ringde jag genast hem, såklart, för att kolla läget. Då var klockan 16:15 och Sture var sugen att åka till Björneborgsgatan och låta dem tvätta bilen. Jag försökte förklara att det nog var lite sent, för klockan skulle nog vara sisådär 17, när jag varit hem och hämtat honom och åkt tilbaka dit. Eller menade han att jag skulle åka förbi när jag var på väg hem? Nej, det menade han inte. Han ville följa med. Frågade om jag skulle köpa med nån mat hem, men nej, han hade redan ätit upp all fläskytterfilé som fanns kvar, så han var inte hungrig. "Köp nåt själv" tyckte han. Så jag åkte och tankade och svängde förbi Max, tuggade i mej en hamburgare och ringde hem igen och förklarade varför det tog sån tid för mej att komma hem. Då tyckte Sture att det var bra att jag ätit en hamburgare för han hade ätit upp fläskytterfilén som fanns kvar i kylen. Kunde vi inte åka nånstans med Tosca när jag kom hem? Jag svarade ja. När jag kom hem hade han öppnat ytterdörren och stod färdigklädd med skor och jacka på i hallen. Jag sprang in o kissade (nånstans här hade det varit jätteskönt med två minuters paus eller så... det tar rätt hårt på mej, den där demensutbildningen) och sen åkte vi iväg. Parkerade vid badhuset och så gick jag längs Ljungan bort mot Dingersjö medan Sture tittade på folk och bilar i Kvissle. Nu är vi hemma igen och Sture ligger på sängen och vilar sej lite. Så har jag det. En hundpromenad kvar. Den blir när Sture sover, sent. Har ett par kilometer kvar att gå för att Tosca ska få sitt idag.
På demensutbildningen är det lite fikapaus. Då pratar vi med varandra. Den här veckan pratade jag med samma dam som förra veckan. Hon som grät i 3 år och nu hade levt med sin alzheimerssjuke make i 17 år. Han har nu växelvård och är borta två veckor, hemma två veckor. Han har också dagverksamhet. När han kom hem från växelboendet förra gången satte de sej för att fika och då visste han inte att han varit borta i två veckor, utan det var som att han kom hem från dagverksamheten.
Jag beundrar dessa kvinnor. Jo, för det är BARA kvinnor som vårdar sina dementa män. De män som har dementa fruar sätter dem på nåt hem/boende och släpper taget själva. Frågan är vilket som är klokast????? Det kan man verkligen fundera på.
Men som sagt var, jag beundrar dem. Beundrar dem som orkar, som offrar hela sina egna liv för att finnas där för sina sjuka män. Som släpper hela tillvaron för att vårda svårt sjuka människor. De gör det fantastiskt. Orkar jag? Vill jag ens??????
Sture har varit lite yr sen igårkväll. Lite huvudvärk också. Annars mår han bra. Ville inte åka in och kolla blodtrycket (det kan man ju göra själv), för så dålig kände han sej inte. Ut med Tosca på Svartvikskajen på förmiddagen, Sture väntade i bilen. Sen in på Veckans Utflykt till CG. Pensionärsfika. Håkan och AnnChristine var där, men vi kunde inte stanna och prata så länge, för jag måste skjutsa hem Sture igen, för att jag skulle på demensutbildning på eftermiddagen. När den var slut ringde jag genast hem, såklart, för att kolla läget. Då var klockan 16:15 och Sture var sugen att åka till Björneborgsgatan och låta dem tvätta bilen. Jag försökte förklara att det nog var lite sent, för klockan skulle nog vara sisådär 17, när jag varit hem och hämtat honom och åkt tilbaka dit. Eller menade han att jag skulle åka förbi när jag var på väg hem? Nej, det menade han inte. Han ville följa med. Frågade om jag skulle köpa med nån mat hem, men nej, han hade redan ätit upp all fläskytterfilé som fanns kvar, så han var inte hungrig. "Köp nåt själv" tyckte han. Så jag åkte och tankade och svängde förbi Max, tuggade i mej en hamburgare och ringde hem igen och förklarade varför det tog sån tid för mej att komma hem. Då tyckte Sture att det var bra att jag ätit en hamburgare för han hade ätit upp fläskytterfilén som fanns kvar i kylen. Kunde vi inte åka nånstans med Tosca när jag kom hem? Jag svarade ja. När jag kom hem hade han öppnat ytterdörren och stod färdigklädd med skor och jacka på i hallen. Jag sprang in o kissade (nånstans här hade det varit jätteskönt med två minuters paus eller så... det tar rätt hårt på mej, den där demensutbildningen) och sen åkte vi iväg. Parkerade vid badhuset och så gick jag längs Ljungan bort mot Dingersjö medan Sture tittade på folk och bilar i Kvissle. Nu är vi hemma igen och Sture ligger på sängen och vilar sej lite. Så har jag det. En hundpromenad kvar. Den blir när Sture sover, sent. Har ett par kilometer kvar att gå för att Tosca ska få sitt idag.
På demensutbildningen är det lite fikapaus. Då pratar vi med varandra. Den här veckan pratade jag med samma dam som förra veckan. Hon som grät i 3 år och nu hade levt med sin alzheimerssjuke make i 17 år. Han har nu växelvård och är borta två veckor, hemma två veckor. Han har också dagverksamhet. När han kom hem från växelboendet förra gången satte de sej för att fika och då visste han inte att han varit borta i två veckor, utan det var som att han kom hem från dagverksamheten.
Jag beundrar dessa kvinnor. Jo, för det är BARA kvinnor som vårdar sina dementa män. De män som har dementa fruar sätter dem på nåt hem/boende och släpper taget själva. Frågan är vilket som är klokast????? Det kan man verkligen fundera på.
Men som sagt var, jag beundrar dem. Beundrar dem som orkar, som offrar hela sina egna liv för att finnas där för sina sjuka män. Som släpper hela tillvaron för att vårda svårt sjuka människor. De gör det fantastiskt. Orkar jag? Vill jag ens??????
Kommentarer
Skicka en kommentar