Ringer hem från jobbet

Jobbar för första gången sedan tjänstledigheten, då vi skulle varit i Spanien. Riktigt tufft att bege sej dit och känna att "idag skulle jag varit kompledig och varit på väg hem genom Tyskland". Grät lite längs vägen för att livet inte alls blir vad vi tänkt. Sture sa häromdagen att han aldrig mer kommer att åka utomlands, för att han vill vara i Sverige om han blir sjuk. Ok. Då vet jag det. Och det är väl lika bra, det. Varför ska jag fortsätta baxa omkring honom, som jag gjort de senaste åren, om han inte ens själv vill? Jag har inbillat mej att han ändå tyckt om att vara där, på plats, när vi väl kommit fram. Och kanske har han gjort det. Jag vet inte. Men nu vill han inte mer iallafall. Kanske reser jag ensam nån gång framöver, får se hur min ekonomi kommer att se ut, bara.

Han har velat ge mej pengarna för godemanskapet för Mildred. Det är i o för sej egentligen rätt o riktigt, men jag tackade nej. Jag vill inte ha med hans pengar att göra. Jag vill inte få kastat skit på mej senare, för att jag har tagit emot pengar som inte är mina. Då är jag hellre utan. Så mycket tjafs som det blev med lånet till Jimmy... nej, några mer ekonomiska grejor tänker jag inte ha tillsammans med Sture.

Nåväl. Till dagens rubrik. Jag var alltså på jobbet. Ringer hem för att påminna om Waranet och kolla läget. Inget svar. Men när jag ringer igen nån dryg timme senare (varit ute på promenad med tjejen) svarar han. Puh, det var en lättnad! Säger sej varit ute och kollat posten (det var tomt i lådan) och tagit sej en dusch. Därav inget svar.

Vi pratar lite och så frågar Sture:
- Har hon haft det bra i sommar, tjejen?
- Ja, säger jag, nog har hon haft det bra. Men sommar har det inte varit.
- Nej, men har hon haft det bra i sommar?
- Ja, men det har inte varit sommar. Det är april nu.
- Ja, men har hon haft det bra i sommar?

Där slutade jag "rätta". Man ska ju inte rätta. Men det är så lätt hänt. Jag har skottat så in i helvete med snö den här "sommaren", när jag varit tjänstledig. Men det tror jag har gått Sture nästan helt förbi. Han har knappt märkt av det alls. Han har sett att det har snöat, men han har nog inte alls förstått HUR grymt mycket snö jag har skottat, skottat och skottat. Och nu har han glömt det. För nu har "det varit sommar".

Jaha. Ja, ingen behöver ju egentligen må dåligt av det. Det spelar ju ingen roll vilken verklighet vi lever i. Men det är inte samma verklighet. Det är det inte. Vi lever inte samma liv. Vi har inget förhållande längre. Vi bor i samma hus. Han är den boende och jag är personalen. Hur ska jag lära mej att hantera det??? Jag vet inte. Men det är väl det som är det professionella??? Eller vad? Jag vet inte. Jobb som jobb. Det ena är ideellt och det andra har jag lite betalt för. Får försöka reda upp min ekonomi, köpa mej en snöslunga och så spara till en hund. Kanske nån resa. Vi får se. Men ensam är jag.