Dagarna går...

Dagarna går och man kunde ju hoppas att livet skulle kännas lättare med tiden. Det gör det inte. De flesta dagarna känns precis likadana som förut. Vaknar, vill inte kliva upp, vill inte vara med i den här världen överhuvudtaget. Ägnar dagen åt sysslor som att skjutsa Sture lite hit och dit för att han vill det. Och när kvällen kommer vill jag bara att han ska gå och lägga sej så att jag får en stund för mej själv, ensam. Och då känner jag mej så ensam så ensam. Har svårt att gå och lägga mej, för jag vill inte sova för då blir det snart en ny dag, som jag inte vill ha.

Igår var det möte på jobbet. Jag kom tidigt, förstås. Blev insläppt och hänvisad till en soffa, så kunde jag vara dörrvakt när mina kolleger kom.
Jag satt där... Elisabeth Jonsson kom förbi och var på väg ut. Glad och vänlig stannade hon till och pratade lite. Jobbar jag kvar på Aprilis? Nej, nu är jag assistent. Hur trivs jag med det då? Ensamjobb.. osv. Jodå, "bra". Jobbar du dygn? Jo. "Åh, vad bra, då har du ju mycket tid att göra annat!" sa hon glatt och kilade iväg.

Kvar satt jag. Plötsligt så ledsen. Tid att göra annat. Ja, det kan man ju säga att jag har, men vad är det där "annat" för något? Livet har ju mera stannat än är nåt annat. Ensam och ledsen kom tårarna där jag satt på min soffa och väntade på att få släppa in folk genom den låsta dörren.

Min chef kom. Och jag bara grät. Hon klappade mej på axeln och jag grät lite till och försökte förklara.