Det blir inte lättare

Jag trodde kanske ändå att jag skulle vänja mej? Men jag gör inte det. Jag är rädd att jag är på väg att tjonga rakt in i den berömda väggen om jag inte får hjälp att ta hand om mej själv nu. Går hos kuratorn med hon bara lyssnar och har inget att komma med förutom att jag kan söka hjälp hos kommunen. Grejen är inte att ta hand om Sture. Det ÄR hur jobbigt som helst, ja... att aldrig kunna släppa ansvaret och att hela tiden vara tillsammans med honom, ha honom med mej överallt, aldrig vila i mej själv och någon annan tar över. Men det är just den stressen, den inre stressen jag bär på hela tiden, som jag behöver hjälp att göra något åt. Jag är inte hjälpt av att veta att det finns korttidsboende, växelboende och hemtjänst och alla möjliga olika insatser man kan söka via biståndshandläggaren, som för övrigt har varit här och övertalat Sture om att prova dagverksamhet. Men det är x antal månaders väntetid på den platsen...

Jag läser och tänker och kanske, om jag orkar på nåt vis, att jag istället för kuratorn kanske skulle söka en psykolog? Nån som GÖR något istället för en som bara hör på när jag gråter.

Jag vet inte. Men jag vet att jag inte orkar ha det såhär. Idag har jag gråtit hela dagen igen. Rampen över trappan ute kom och monterades idag. Och det var känslomässigt riktigt tufft. Mitt hem blir fulare och fulare och mer och mer en arbetsplats, där jag är assistenten 24/7. Jag vill ha ett hem. Inte ett jobb.

Orkar inte ens köpa blommor och jord och plantera amplarna i sommar. Allt får bara vara. Den lilla energi jag kan hitta någon gång ibland räcker inte till något alls, känns det som.

Idag har jag städat golven och klippt gräset överallt ute. Heja mej, liksom.