Men jag slår ju ditt nummer?!

Ute med Tosca på kvällen. Telefonen ringer, det är Sture.

- Men, ringde jag till dej?!
- Ja.

Det var ju fel, så vi lade på så skulle han ringa upp nån annan. Telefonen ringer igen.

- MEN?! Jag ringer ju DITT nummer!!! säger Sture.
- Ja, då kommer du ju till mej. Vem vill du ringa till?
- Anders.
- Ja, då slår du hans nummer, så kommer du till honom.
- Ja, just ja.

Det är ju vimsigt, men inte alls "farligt" på något sätt, att ringa fel gång på gång. Men jag tänker att det så lätt kan bli något annat som han får för sej att han ska göra. Och så gör han fel. Och fel igen. Och att det då kan bli just farligt. Elektricitet, eld...??

Jag mår oerhört dåligt just nu. Gråter, gråter och gråter. Gråter hysteriskt även när Sture ser och hör. Jag har ju försökt hålla honom utanför men ibland går det bara inte nu. Jag bryter ihop och tårarna sprutar.
Är så rädd för allt som ska komma, men det kan jag ju inte säga till honom. Det är inte hans fel att allt är som det är.
Igår frågade han om han kunde göra något för mej. Jag sa nej. Så frågade han igen och igen och till sist svarade jag att han ju kunde följa med Anders o Olle till Bräcke nån gång, när de ber honom. Så får jag en liten paus.

Han förstod inte grejen. Fattar inte att jag har ansvaret för honom 24/7. Han klarar ju sej så bra själv. Jag kan ta en paus, ta ledigt, när jag vill, hur länge jag vill, inga som helst problem. Enligt honom. Men det är ju inte så det är. Jag är aldrig fri och ledig. Möjligen när jag går på jobbet. Och jobbar. Men då är han ju ensam hemma och jag är orolig ändå. Hela tiden.

Har bett att få en läkartid, men det verkar omöjligt. Ska iaf prata med kuratorn imorgon igen. Det ger ingenting. Jag måste få nån annan hjälp. Ska be henne om det igen. Jag går under om jag inte får hjälp att ta hand om mej själv. Vilken hjälp jag kan få med Sture när det är så dags, det känner jag till. Men det är jag själv som är sjuk. Psykisk ohälsa som det så vackert heter. Det är inte vackert. Det är skitfult. Och gör jävligt förbannat jävla ONT. Jag måste få hjälp.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Ringer hem från jobbet

Jobbar för första gången sedan tjänstledigheten, då vi skulle varit i Spanien. Riktigt tufft att bege sej dit och känna att "idag skulle jag varit kompledig och varit på väg hem genom Tyskland". Grät lite längs vägen för att livet inte alls blir vad vi tänkt. Sture sa häromdagen att han aldrig mer kommer att åka utomlands, för att han vill vara i Sverige om han blir sjuk. Ok. Då vet jag det. Och det är väl lika bra, det. Varför ska jag fortsätta baxa omkring honom, som jag gjort de senaste åren, om han inte ens själv vill? Jag har inbillat mej att han ändå tyckt om att vara där, på plats, när vi väl kommit fram. Och kanske har han gjort det. Jag vet inte. Men nu vill han inte mer iallafall. Kanske reser jag ensam nån gång framöver, får se hur min ekonomi kommer att se ut, bara. Han har velat ge mej pengarna för godemanskapet för Mildred. Det är i o för sej egentligen rätt o riktigt, men jag tackade nej. Jag vill inte ha med hans pengar att göra. Jag vill inte få kastat skit p
Läs mer

Lönesamtal?

- Skulle du på lönesamtal idag? - Nej, det är imorgon. En halvtimme senare. - När var det du skulle på lönesamtalet idag? - Det är inte idag, det är imorgon. Idag är det torsdag, samtalet är på fredag. - Jaha. En bagatell. Men när nästan alla våra "samtal" har inslag av den här typen så känns det så ledsamt och sorgligt. Vi pratar inte mycket med varandra just nu. Jag har ingen ork, jag orkar knappt vara trevlig så jag är ungefär inget alls, varken trevlig eller nåt annat. Gör sånt som måste göras. Städar, tvättar, lagar mat. Idag rakade jag Sture också, det blir inte bra alls när han försöker själv. Men det är inget nytt, han har inte varit bra på att raka sej någonsin. Inatt har jag sovit så otroligt dåligt igen. Lade mej kl 01 och somnade skapligt fort, men sov inte mer än ett par timmar och sen låg jag på "halvslummer". Är så trött, så trött. När jag var ute med Tosca på eftermiddagen, hade varit på Klampen och var på väg hem, ringde en annan arbets
Läs mer

Biståndshandläggaren

Idag ringde biståndshandläggaren Anna-Karin och det var ju bra. Hon sa att arbetsterapeuten trodde att jag ville prata med henne. Det ville jag väl i och för sej, men inte kanske när Sture hörde på och han var i sovrummet och jag i köket. Egentligen vet jag inte riktigt vad jag skulle vilja prata om, för vi är inte "där" ännu... "där" att vi önskar hemtjänst, till exempel. Trygghetslarm skulle jag önska att han tog emot, Sture, men han säger bara NEJ, och jag kan inte tjata om det. Tror att det måste få "mogna" in så som rullatorn gjorde efter lång, lång tid. Jag grät, såklart, och vi pratade lite om det. Att jag behöver hjälp o stöd och samtal och jag vet inte allt. Hon tipsade om Demenscentrum (det är lätt att skicka folk dit, tydligen) och jag sa att jag varit där, att jag ska gå deras utbildning i mars. Såklart tyckte hon att det var bra och där får jag också mer info om vilken hjälp jag kan få från kommunen. Det är ju bra, fast jag tycker mest att de
Läs mer