Frukost till hunden?
Vi har pratat om det sen förra veckan. Att jag skulle på hundtävling ikväll. Vi har pratat om att jag åker iväg på eftermiddagen, som jag brukar göra, och att Vickan med familj ska komma och klippa håret på Sture på kvällen. Sen hade de, Vickan o Sture, också bestämt att de skulle köpa med sej mat och äta tillsammans.
Som sagt var, det har vi pratat om. Igår undrade Sture hur dags jag skulle åka? Och tänkte att det var igår som tävlingen var. Men då kom vi överens om att det var bara torsdag och att tävlingen är på fredag.
Idag har vi också pratat om det under dagen. Att jag ska iväg på eftermiddagen, sen kommer Vickan & Co och sen kommer jag hem rättså sent, efter tävlingen och när vi städat och fixat undan allting...
Skottade snö ett par timmar, för det vill aldrig sluta snöa. Varför måste vår snöslunga stå i Bräcke och inte användas mer än kanske 2-3 gånger på en vinter medan jag verkligen sliter med snön här hemma? Man kunde kanske ta med sej slungan dit de få gånger man tänkt skotta där borta och i övrigt använda den här hemma? Jag blir så trött och ond i kroppen av allt skottande på egen hand.
Nåja. Jag rastade Tosca på eftermiddagen och skulle sen ge mej av. Frågade Sture om jag skulle väga upp hennes mat och så kunde han bara ge henne den sedan vid 17-tiden? Det tyckte han var en bra idé (för det är ju svårt med siffror på vågen och så..) och sen säger han:
- Och så ska hon ju ha ett mål mat imorgon bitti också?
Men neeeeej. Jag ska ju inte på jobbet, jag ska ju bara vara borta några timmar på en hundtävling. Jag kommer hem sent ikväll. Frukost ska hon ha imorgon bitti, då är jag hemma.
Jahaja.
Detta är naturligtvis ingen "stor grej", inget farligt för någon av de inblandade, men det visar ändå hur vimsigt det är i hjärnan och vilken avsaknad av närminne Sture har just nu. Det gjorde inte så mycket precis då, men det är sorgligt.
Maud var på tävlingen. Hon frågade mej snällt när det var vi skulle "åka söderut". Och jag bröt naturligtvis ihop och fick gå därifrån och gråta lite. Jag. Mår. Inte. Bra.
Som sagt var, det har vi pratat om. Igår undrade Sture hur dags jag skulle åka? Och tänkte att det var igår som tävlingen var. Men då kom vi överens om att det var bara torsdag och att tävlingen är på fredag.
Idag har vi också pratat om det under dagen. Att jag ska iväg på eftermiddagen, sen kommer Vickan & Co och sen kommer jag hem rättså sent, efter tävlingen och när vi städat och fixat undan allting...
Skottade snö ett par timmar, för det vill aldrig sluta snöa. Varför måste vår snöslunga stå i Bräcke och inte användas mer än kanske 2-3 gånger på en vinter medan jag verkligen sliter med snön här hemma? Man kunde kanske ta med sej slungan dit de få gånger man tänkt skotta där borta och i övrigt använda den här hemma? Jag blir så trött och ond i kroppen av allt skottande på egen hand.
Nåja. Jag rastade Tosca på eftermiddagen och skulle sen ge mej av. Frågade Sture om jag skulle väga upp hennes mat och så kunde han bara ge henne den sedan vid 17-tiden? Det tyckte han var en bra idé (för det är ju svårt med siffror på vågen och så..) och sen säger han:
- Och så ska hon ju ha ett mål mat imorgon bitti också?
Men neeeeej. Jag ska ju inte på jobbet, jag ska ju bara vara borta några timmar på en hundtävling. Jag kommer hem sent ikväll. Frukost ska hon ha imorgon bitti, då är jag hemma.
Jahaja.
Detta är naturligtvis ingen "stor grej", inget farligt för någon av de inblandade, men det visar ändå hur vimsigt det är i hjärnan och vilken avsaknad av närminne Sture har just nu. Det gjorde inte så mycket precis då, men det är sorgligt.
Maud var på tävlingen. Hon frågade mej snällt när det var vi skulle "åka söderut". Och jag bröt naturligtvis ihop och fick gå därifrån och gråta lite. Jag. Mår. Inte. Bra.
Kommentarer
Skicka en kommentar