Jag försöker ju...
Idag kom ett brev från överförmyndarnämnden igen. Antingen har jag kryssat i fel ruta eller så läser de fel. Men iallafall har jag kryssat för att Sture besökt Mildred 1-2 ggr under året, men jag menade 1-2 ggr/vecka. Och det tyckte de såklart inte om, eftersom man SKA besöka sin huvudman minst en gång i månaden.
Sture blev såklart stressad som bara den, men jag förklarade och förklarade och så skrev jag ett mail till överförmyndarmänniskan och förklarade för henne också. Och så förklarade jag för Sture igen. Och han frågade igen. Och igen. Och igen. Och igen. Och till sist ville han veta vad det stod i brevet från överförmyndarnämnden igen.
Jag lät säkert irriterad och less och frågade om han ville att jag skulle läsa det för honom IGEN? Då blev han arg och irriterad han också, för att jag lät så irriterad. Frågade om jag ville ha in honom på något hem, eller???
Jag blev så ledsen, såklart. Sa till honom att jag gör mitt allra bästa. Om jag låter irriterad och trött så är det inte honom jag är trött på, utan sjukdomen. Mina tårar bara rann och då säger han att han inte alls tycker att han har några problem, eller att han frågar om många gånger eller något problem med minnet heller. Nej... men det är ju precis det som är problemet. Korttidsminnet funkar inte och han frågar om gång på gång på gång... Jag sa det, att det var just det som arbetsterapeuten sa igår "att den som är sjuk tycker ofta att det fungerar bra, men de anhöriga ser..." Han var inte särskilt nöjd med den förklaringen.
På förmiddagen när vi var på väg till skogen och satt i bilen frågade jag honom om han inte ville ha ett trygghetslarm. Att det kanske vore bra, om han ramlar eller nåt och inte har telefonen inom räckhåll eller om "telefonen jäklas med honom".
Svaret kom snabbt och kraftfullt: NEJ.
Nåt trygghetslarm vill han INTE ha. Synd. Kanske känns det som att han är sämre, dålig, gammal...??? Och han vill inte erkänna det ens för sej själv. Kanske går det bättre om någon annan föreslår det några gånger och han får fundera på saken ett tag.
Sture blev såklart stressad som bara den, men jag förklarade och förklarade och så skrev jag ett mail till överförmyndarmänniskan och förklarade för henne också. Och så förklarade jag för Sture igen. Och han frågade igen. Och igen. Och igen. Och igen. Och till sist ville han veta vad det stod i brevet från överförmyndarnämnden igen.
Jag lät säkert irriterad och less och frågade om han ville att jag skulle läsa det för honom IGEN? Då blev han arg och irriterad han också, för att jag lät så irriterad. Frågade om jag ville ha in honom på något hem, eller???
Jag blev så ledsen, såklart. Sa till honom att jag gör mitt allra bästa. Om jag låter irriterad och trött så är det inte honom jag är trött på, utan sjukdomen. Mina tårar bara rann och då säger han att han inte alls tycker att han har några problem, eller att han frågar om många gånger eller något problem med minnet heller. Nej... men det är ju precis det som är problemet. Korttidsminnet funkar inte och han frågar om gång på gång på gång... Jag sa det, att det var just det som arbetsterapeuten sa igår "att den som är sjuk tycker ofta att det fungerar bra, men de anhöriga ser..." Han var inte särskilt nöjd med den förklaringen.
På förmiddagen när vi var på väg till skogen och satt i bilen frågade jag honom om han inte ville ha ett trygghetslarm. Att det kanske vore bra, om han ramlar eller nåt och inte har telefonen inom räckhåll eller om "telefonen jäklas med honom".
Svaret kom snabbt och kraftfullt: NEJ.
Nåt trygghetslarm vill han INTE ha. Synd. Kanske känns det som att han är sämre, dålig, gammal...??? Och han vill inte erkänna det ens för sej själv. Kanske går det bättre om någon annan föreslår det några gånger och han får fundera på saken ett tag.
Kommentarer
Skicka en kommentar