Så mycket gråt

I fredags blev det så jobbigt, så jobbigt. Sture tyckte nåt om att vi inte kan ha det såhär, jag tyckte att vi hade haft det så här jättelänge. Inte bara efter diagnosen. Jag sa att jag gör mitt bästa men om han hellre vill ha hemtjänst så är det okej för mej. Men det var inte det han ville, sa han.

Jag grät och grät. Försökte faktiskt förklara för honom att jag är rädd för framtiden, det är den som skrämmer mej, det är därför jag är ledsen. Han är ju inte så borta att han inte kan förstå det. Tror jag. Men det är svårt att förklara utan att anklaga honom för att han är sjuk. Eller att han tar det så iallafall. Så jag försökte verkligen betona att det är inte hans fel, och inte mitt heller, att han är sjuk. Att jag inte anklagar, utan "bara" är så rädd och ledsen.

Vet inte om det gav så mycket, men det har varit ganska lugnt sen dess. Inte är jag nåt gladare, men vi går här bredvid varandra som vanligt. Det är ingen bra situation. Det är inget förhållande, utan jag känner bara att jag är på min arbetsplats, Stures hem. Där jag jobbar.

På tisdag ska jag jobba på mitt andra jobb och det känns väldigt, väldigt obekvämt. Jobbet går säkert bra, men hur går det här hemma???