Inlägg

En dag till

När jag vaknar vill jag blunda. Bara blunda och inte behöva ha en ny, likadan dag som igår. Jag skulle vilja ha något att se fram emot, något att kanske längta lite till. Jag skulle vilja ha en kram, kanske? Inget av det har jag. Städa, laga mat, tvätta, rasta hunden och se till att allt flyter på. Sen somnar Sture och jag tar en sista prommis med Tosca medan jag iallafall känner att det är helt lugnt hemma. Han sover och märker inte hur länge jag är ute. En kopp the, en dusch och så försöker jag somna själv. Efter ytterligare en ganska meningslös dag. Eller. Det är klart att det inte är meningslös. Jag har ju funnits till för Sture och det är naturligtvis jättebra. Men för min egen del har inget meningsfullt hänt. Jag är väldigt ensam. Och väldigt väldigt ledsen.

Små saker

Små vardagliga och till synes enkla saker... kan plötsligt inte fungera alls. Jag bad Sture låsa bilen när vi kom hem. Han stod mellan grinden och bilen. Han hade kunnat sträcka ut handen, trycka på knappen på bildörren och låsa. Istället valde han att ta fram nyckelknippan och det är väl okej. Men sen visste han inte längre hur man gör. Han pillade fram en av nycklarna, kanske husnyckeln tror jag, och pekade på bilen med den. Jag frågade om jag fick hjälpa honom och det fick jag. Jag tog fram bil"klumpen" som hänger på Stures nyckelknippa och tryckte på låsknappen. - Ja, just det, så var det man gjorde, sa Sture. Sånt här gör mej så vemodig, så ledsen. Vi har haft nyckellös bil i många år nu och det där med att låsa och låsa upp har Sture gjort hur många gånger som helst men plötsligt vet han inte hur man gör. Det gör mej också lite orolig. För vad händer när jag inte är hemma och han plötsligt har glömt bort hur man gör någon viktig grej? När saker helt enkelt inte fu...

Kuratorn igen

Ny tid hos kuratorn idag. Jag grät inte hela tiden, men samtalet hamnade mer på Sture och hans behov, det som hänt kring honom den här veckan som gått. Arbetsterapeut, läkarbesök osv. Men det är ju jag själv som behöver hjälpen. Det är jag som mår dåligt i detta. Sture säger själv att han mår bra och att han är nöjd med hur han har det. Han behöver varken hemtjänst eller nåt annat. Han har ju mej. Jag kommer att ta slut och det är det jag borde fokusera på när jag har möjligheten att prata i enrum med en kurator. Jag bör tänka mej för lite nästa gång, som blir om fjorton dagar.

Besviken

Idag hade Sture tid hos läkaren kl 13:45. Det hade han noll koll på själv. Blev jätteförvånad när jag började göra mej i ordning (läs: klä på mej) för att åka dit. Jaha, vårdcentralen?? ungefär. Och jag kände att "så skönt att han är så obekymrad om allting". Själv har jag oroat mej för det här läkarbesöket i en månad nu. Ont i huvudet idag. Hela dagen och fortfarande. Spänningshuvudvärk, antagligen. Som jag hade förstått det hela var detta samtalet då man skulle sammanställa alla provresultat, hjärnröntgen, minnestest osv och knyta ihop det till en diagnos och kanske ge oss någon sorts "plan" för hur vi kan tänka inför framtiden. Nåt åt det hållet iallafall. Men HUR fel jag hade. Läkaren började med att säga att han inte riktigt visste varför vi var där överhuvudtaget och kunde vi berätta lite?? Men jag kan väl inte sitta där och BERÄTTA om hur struligt det är i Stures hjärna, när han själv hör på??? Nej, just det. Det är ju därför jag har skrivit ett flera s...

Egen tid

Bild
Jag bör ha lite tid för mej själv. "Alla" säger det. Så idag tog jag bilen och Tosca och åkte iväg före kl 9. Stannade till på Svartvikskajen och rastade. En skön känsla att gå där och veta att INGEN sitter i bilen och väntar. Jag vet att Sture säger att han så gärna gör det, jag tror att han verkligen tycker att han "hjälper" mej med hundrastningen genom att följa med och sitta i bilen och vänta. Men ärligt talat blir jag bara stressad av att veta att han sitter där. Det är fel tänkt av mej. Han har det bra där, poppar till Lasse Stefanz-skivan han fått av mej och är "med". Men icke desto mindre känner jag alltid att jag borde skynda mej tillbaka. Målet var rallyträning med Anette Wengelin på Birsta Hundcenter. Mina förväntningar var högt ställda och uppfylldes inte alls. Det var inget bra överhuvudtaget. 250 kr för cirka en timme med fem deltagare. Gav inte mycket. Visst, vi gick ett par Åttans frestelse och så och det är ju alltid bra. Men nääää... ...

Pratat lite

Idag har vi pratat lite. Om demens. Sture säger till mej att jag inte ska ta ut något i förskott för det kanske aldrig hinner bli så (underförstått att han hinner dö innan han blir mer dement). Ja, det var ju uppmuntrande. Not. Mina tårar bara rinner och jag säger till honom att jag kommer att ta hand om honom så länge jag klarar av det. Vi pratade om hjälp, som hemtjänst. Han var väl inte så sugen att tänka sej att det kan bli aktuellt nån gång. Jag sa att det kanske skulle kunna vara för min skull. Att någon kanske kommer hit och säger "hej" och kollar att han inte har ramlat eller nåt, när jag är på jobbet. Att jag skulle kunna känna mej tryggare då. Fast sen. Nångång. Inte nu. Jag vill ju att han ska ha ett trygghetslarm och som jag skrivit flera gånger, jag önskar att han kunde gå på dagverksamhet nån dag i veckan också. Men det kändes inte rätt att ta upp det. Jag tror det måste komma från nån annan.

Intressant

Jag ringde arbetsterapeuten idag. Hon är tydligen istället för Angelica, som jag fick ett gott intryck av, på obestämd tid. De "hoppas verkligen att hon ska komma tillbaka, men vet inte när". Låter allvarligt, tycker jag, för hon antydde absolut ingenting om att det var hon eller någon annan som skulle komma med Stures grejor. Det var hon. Punkt slut. Och nu är hon bara borta. Hennes telefonsvarare säger att hon inte är i tjänst och att man får söka via kommunens växel om man vill komma i kontakt med en arbetsterapeut. Nåja. Jag ringde alltså. Och talade om för henne att klockan heter Klara och är tillverkad av Iris hjälpmedel och att jag vill att Sture ska får prova en sådan. Arbetsterapeuten Ylva knappade på sin dator och med förvåning i rösten konstaterade hon att jag faktiskt hade rätt, det fanns en sån klocka! Suck. Och så mera SUCK. ÄR det verkligen jag som ska tala om för henne vad som finns och inte finns och vad min demente sambo kan tänkas behöva för hjälpmedel? Nej...