Inlägg

Dagarna går...

Dagarna går och man kunde ju hoppas att livet skulle kännas lättare med tiden. Det gör det inte. De flesta dagarna känns precis likadana som förut. Vaknar, vill inte kliva upp, vill inte vara med i den här världen överhuvudtaget. Ägnar dagen åt sysslor som att skjutsa Sture lite hit och dit för att han vill det. Och när kvällen kommer vill jag bara att han ska gå och lägga sej så att jag får en stund för mej själv, ensam. Och då känner jag mej så ensam så ensam. Har svårt att gå och lägga mej, för jag vill inte sova för då blir det snart en ny dag, som jag inte vill ha. Igår var det möte på jobbet. Jag kom tidigt, förstås. Blev insläppt och hänvisad till en soffa, så kunde jag vara dörrvakt när mina kolleger kom. Jag satt där... Elisabeth Jonsson kom förbi och var på väg ut. Glad och vänlig stannade hon till och pratade lite. Jobbar jag kvar på Aprilis? Nej, nu är jag assistent. Hur trivs jag med det då? Ensamjobb.. osv. Jodå, "bra". Jobbar du dygn? Jo. "Åh, vad bra, då ...

Ingen ork

Jag har ingen ork att skriva. Idag undrade Sture hur det går till när man betalar med kort? Han hade koll på vilken kod han har (faktiskt!), men hur gör man när man betalar? Lämnar man bara fram kortet eller hur gör man? Jag förklarade lugnt och pedagogiskt att man sätter in kortet i kortläsaren och sedan slår man sin kod och trycker på grön knapp. Då dras pengarna från kontot, som är kopplat till det kortet. Och då sa han nåt i stil med "javisstja, det är så det är". Det är ju ingen fara egentligen, att man inte vet hur det funkar. Och Sture vill ju inte längra handla heller, så han behöver inte kunna. Men nog är det oändligt sorgligt att förstå att min sambo inte längre har ordning på det enklaste. Eller om det kanske inte är det enklaste, så åtminstone sådana saker som han tidigare hanterade helt utan minsta lilla problem. Nu vet han inte hur man gör. Och det gör mej så ledsen.

Kuratorn

Träffat kuratorn idag igen. Vet inte vad det ger, men kanske något. Jag får gråta och prata i en timme... kanske är det bra? Bettina på Demenscentrum har ringt Sture för att föreslå ett hembesök och där försöka få honom på ett besök på dagverksamhet... men han brydde sej inte om att svara ens, såg jag i hans telefon. Och jag som hoppas så mycket på just det. Att få några timmars helt fritt medan jag vet att han har tillsyn på annat håll. SOM jag önskar att det skulle kunna bli så. Men om han inte ens svarar i telefon, ja då blir det ju svårt.

Vilket datum är det idag?

Sture ligger på sängen och ropar till mej: - Vilket datum är det idag? - Den tredje... svarar jag och lägger till "April!" för jag vet ju att det inte alls är självklart vilken månad det är. - Hur mycket fyller Vickan? är nästa fråga. Jag funderar en sekund, hon är född -72, så då blir hon ju... - Fyrtiosju! Så säger jag det till Sture, att "hon är född -72, så vilket år är det nu?" - 71, blir svaret. Jag går då in i sovrummet, sätter mej på sängkanten och frågar hur han tänkte nu? Då ändrar han sej till att året är -72. Fast Vickan är ju inte noll år, menar jag. Och då hävdar han att det är -73. Jag klappar honom lite på magen där han ligger och så lägger vi bara ner den diskussionen. Jag talar om att det är 2019 och så får det vara bra med det. Jag är inte hånfull, taskig eller utpekande på något annat sätt. Vi pratar och resonerar bara om vilket år det kan vara, men han har verkligen ingen koll. Och då får det vara så. Det är oerhört sorgligt och jag blir inte d...

Ringer hem från jobbet

Jobbar för första gången sedan tjänstledigheten, då vi skulle varit i Spanien. Riktigt tufft att bege sej dit och känna att "idag skulle jag varit kompledig och varit på väg hem genom Tyskland". Grät lite längs vägen för att livet inte alls blir vad vi tänkt. Sture sa häromdagen att han aldrig mer kommer att åka utomlands, för att han vill vara i Sverige om han blir sjuk. Ok. Då vet jag det. Och det är väl lika bra, det. Varför ska jag fortsätta baxa omkring honom, som jag gjort de senaste åren, om han inte ens själv vill? Jag har inbillat mej att han ändå tyckt om att vara där, på plats, när vi väl kommit fram. Och kanske har han gjort det. Jag vet inte. Men nu vill han inte mer iallafall. Kanske reser jag ensam nån gång framöver, får se hur min ekonomi kommer att se ut, bara. Han har velat ge mej pengarna för godemanskapet för Mildred. Det är i o för sej egentligen rätt o riktigt, men jag tackade nej. Jag vill inte ha med hans pengar att göra. Jag vill inte få kastat skit p...

En helt vanlig måndag..

Eftersom jag ska jobba imorgon, så hinner vi inte med den vanliga veckoutflykten till CityGross med handling och pensionärsfika. Alltså ska vi handla idag. Åker iväg på förmiddagen, rastar Tosca på Svartvikskajen (går bort till Akzo och tillbaka, tar drygt en timme). Handlar på Willys, Sture följer med in, vilket inte har hänt på evigheter. Jag försöker verkligen att handla sakta, så han ska hänga med med rullatorn och tycka att det är okej och trevligt. Tyvärr träffar vi ingen som han känner. Så bestämmer vi oss för att äta lunch på Wretmans, för att det ligger nära och klockan redan är över ett. Efter det tar jag en liten prommis igen med Tosca, denna gång "under bron" på Skönsbergssidan. När vi kommer hem känner jag mej helt slut, packar in det vi handlat och stupar i soffan. Då får Sture för sej att vi måste åka till Anders med lite pengar, för att han fyller år imorgon. Okej. Jag jobbar ju imorgon, så då kan vi inte åka. Jag förstår att det är viktigt och drar på mej klä...

Så mycket gråt

I fredags blev det så jobbigt, så jobbigt. Sture tyckte nåt om att vi inte kan ha det såhär, jag tyckte att vi hade haft det så här jättelänge. Inte bara efter diagnosen. Jag sa att jag gör mitt bästa men om han hellre vill ha hemtjänst så är det okej för mej. Men det var inte det han ville, sa han. Jag grät och grät. Försökte faktiskt förklara för honom att jag är rädd för framtiden, det är den som skrämmer mej, det är därför jag är ledsen. Han är ju inte så borta att han inte kan förstå det. Tror jag. Men det är svårt att förklara utan att anklaga honom för att han är sjuk. Eller att han tar det så iallafall. Så jag försökte verkligen betona att det är inte hans fel, och inte mitt heller, att han är sjuk. Att jag inte anklagar, utan "bara" är så rädd och ledsen. Vet inte om det gav så mycket, men det har varit ganska lugnt sen dess. Inte är jag nåt gladare, men vi går här bredvid varandra som vanligt. Det är ingen bra situation. Det är inget förhållande, utan jag känner bar...