Inlägg

Så mycket gråt

I fredags blev det så jobbigt, så jobbigt. Sture tyckte nåt om att vi inte kan ha det såhär, jag tyckte att vi hade haft det så här jättelänge. Inte bara efter diagnosen. Jag sa att jag gör mitt bästa men om han hellre vill ha hemtjänst så är det okej för mej. Men det var inte det han ville, sa han. Jag grät och grät. Försökte faktiskt förklara för honom att jag är rädd för framtiden, det är den som skrämmer mej, det är därför jag är ledsen. Han är ju inte så borta att han inte kan förstå det. Tror jag. Men det är svårt att förklara utan att anklaga honom för att han är sjuk. Eller att han tar det så iallafall. Så jag försökte verkligen betona att det är inte hans fel, och inte mitt heller, att han är sjuk. Att jag inte anklagar, utan "bara" är så rädd och ledsen. Vet inte om det gav så mycket, men det har varit ganska lugnt sen dess. Inte är jag nåt gladare, men vi går här bredvid varandra som vanligt. Det är ingen bra situation. Det är inget förhållande, utan jag känner bar...

Nu blev det nästan obegripligt

Idag kom sista utbetalningen från överförmyndarnämnden och det blev sååååå svårt för Sture. Han blev alldeles förvirrad och visste varken ut eller in. Visste inte hur han skulle få ut pengarna (det är en vanlig bankavi, gå till banken, sätt in pengarna på ett konto...), vilket av Mildreds(!) konton skulle han sätta in pengarna på? Och varför var detta sista gången han skulle få betalt? Men han är ju inte god man längre, men ändå skulle han få betalt. Eller inte. Och hur skulle det bli med banken? Skulle han skaffa fullmakt för Mildred, ja för sej själv alltså? Det var så snurrigt att jag inte ens kan återge det. Jag försökte reda ut begreppen och förklara hur allt hänger ihop, men jag vet inte om jag lyckades. Han var verkligen inte med alls. Säger att jag ska ha pengarna men att han ska sätta in dem på ett konto som är Mildreds. Och jag frågade varför Mildred skulle han pengarna? Jo, för då kunde vi sätta över dem från henne sedan. Jag vet inte varför eller hur han tänker, för det var...

Hur har du det?

Vickan frågade hur det är. Jag svarade och berättade hur den här dagen sett ut (kopierat från messenger, orkar inte skriva en gång till): Sture har varit lite yr sen igårkväll. Lite huvudvärk också. Annars mår han bra. Ville inte åka in och kolla blodtrycket (det kan man ju göra själv), för så dålig kände han sej inte. Ut med Tosca på Svartvikskajen på förmiddagen, Sture väntade i bilen. Sen in på Veckans Utflykt till CG. Pensionärsfika. Håkan och AnnChristine var där, men vi kunde inte stanna och prata så länge, för jag måste skjutsa hem Sture igen, för att jag skulle på demensutbildning på eftermiddagen. När den var slut ringde jag genast hem, såklart, för att kolla läget. Då var klockan 16:15 och Sture var sugen att åka till Björneborgsgatan och låta dem tvätta bilen. Jag försökte förklara att det nog var lite sent, för klockan skulle nog vara sisådär 17, när jag varit hem och hämtat honom och åkt tilbaka dit. Eller menade han att jag skulle åka förbi när jag var på väg hem? Nej,...

Trött

Ikväll är jag trött. Började med att vi åkte till skogen för att jag skulle gå en sväng med Tosca. Jobbigt underlag och sista kilometern gick vi i helt obanad terräng, där snön inte hade nån skare som bar. Puh. Men Tosca kunde vara lös och det var det jag var ute efter. Att hon skulle få röra lite på sej. Det tog en timme att gå strax under 3 km... Precis när jag började gå fick jag ett mess från Lena Sv. Hennes mamma hade stilla avlidit under natten. Hennes mamma hade långt gången demens. Och det skär i mej. Både för Lenas skull och för min egen. Jag gråter för henne och jag gråter för mej själv. Det är ju dit vi är på väg, vet bara inte hur lång tid det kommer att ta eller hur plågsamt det kommer att bli. Senast jag hörde om Lenas mamma var bara några dagar sedan. Då var hon väldigt orolig, hade mycket ont och ångest, skrek och grät. Hon fick morfin ordinerat och hade väl lugnat sej efter några timmar... jag kan känna den maktlöshet och rädsla, skräck, som alla inblandade nog känner ...

Demensutbildning

På förmiddagen skulle vi åka till vårdcentralen för att Sture skulle ta ett PK-prov. När vi satte oss i bilen har han glömt telefonen. Jag gick in för att hämta den, men hittade den inte. Förstod att han nog hade den med sej iallafall och ringde till den. Hörde den inte någonstans inne, så jag knöt på mej skorna och gick ut igen. När jag kommer in i bilen sitter han med telefonen i handen och ser lite förvirrad ut, har inte lyckats svara. - Hittade du den? frågade han mej. - Nej, sa jag och petade lite på telefonen i hans hand. Du har den där. Då såg han ännu mer förvirrad ut och sa "jaha" eller nåt liknande. På eftermiddagen var det demensutbildning för mej. Jag berättade flera gånger att den skulle vara mellan kl 14 och 16:30 och minst lika många gånger frågade Sture om den började kl halv fyra? Jag blir inte irriterad, konstigt nog, utan svarar bara om och om igen. På utbildningen tog de sedan upp just det... om dementa som frågar om och om igen... de kommer faktiskt inte ...

Orkar inte ens skriva

Jag är så slut att jag inte ens orkar skriva. Orkar inte sätta ord på hur jag känner mej för då blir jag bara ännu mer ledsen. Vickan var här igår och tittade igenom Stures papper inför deklarationen. Igen. Häromdagen fick han ett brev från Sverker, revisorn, med ett datum då han ska komma för att skriva på sin deklaration. Inget konstig, exakt likadant som alla andra år, men den här gången blev han så fruktansvärt stressad att jag bad Vickan komma och lugna ner honom lite. Hon har ju gjort bokföringen och kan förklara och prata om sånt som jag inte vet nåt om (pengar och siffror). Hoppas att han nu kan vara lite lugnare, för det är inte förrän den 3 april han ska till Sverker. Och det är ju ganska många dagar om man är skruvad på högvarv. Vickan berättade att hon nu bokat en resa och att de åker till Parga i Grekland i augusti. Tack för den pungsparken, liksom. Har just nu ganska svårt att glädja mej åt att de har bokat en resa, nu när jag istället för att skotta snö och skotta snö oc...

Kuratorn igen

Träffade kuratorn idag igen. Fick frikort hos vårdcentralen... jaha, det blir gratis framöver, då. Det gör inget. För det är inte direkt billigt att gråta hos en kurator. Det kostar 200 kr i timmen, faktiskt. Visste inte vad jag skulle säga, trodde _kanske_ inte att jag skulle gråta så mycket idag. Men det gjorde jag. Jag gråter för att jag inte ser någon framtid, för att det inte finns något "vi" längre, för att jag ibland inte är snäll, för att kuratorn frågade om Sture och jag planerar något tillsammans... nej, det gör vi inte. Det största som händer är att vi åker till CG och fikar på tisdagar... och svaret på den frågan är att "nej, Sture vet inte att det är tisdag och påminner mej inte om att vi ska åka till CG och fika". Hon har naturligtvis inga lösningar. Frågar om jag inte ska titta lite på TV på kvällarna när Sture har gått och lagt sej? Nej, jag tror inte det, va? TV är liksom inte min grej. Men vad ska hon säga? Jag vet inte. Det finns ju ingen framtid....