Inlägg

Allt är så svårt

3 juni hade jag en tid hos kuratorn. Det var en sån dag när jag inte orkade kliva ur sängen annat än för att rasta Tosca och laga mat åt Sture. Själv kan jag sällan äta varm mat såna dagar, då jag bara blir illamående och inte får ner en bit. Mackor och annat kallt brukar funka bättre. Nåväl. 3 juni var en sån dag som jag inte klarade av något alls på. Så jag tog mej upp och skrev ett kort mail till kuratorn, avbokade tiden. Fick svar att ungefär "oj, vad jobbigt du har det, tråkigt". Det var iallafall så det kändes. Exakt vad hon skrev minns jag inte. På eftermiddagen kom Håkan och AnnChristine och det var precis vad jag INTE hade nån energi till. Jag tog mej ur sängen, bryggde kaffe och satt med vid bordet. Men det var med min allra yttersta kraft och en ofattbar viljeansträngning. Att det kan kosta på så enormt mycket att bara sitta upp och låtsas som om saker och ting är okej???! Sen tog det mej två veckor att orka samla så mycket kraft att jag kunde boka en ny tid ...

Men jag slår ju ditt nummer?!

Ute med Tosca på kvällen. Telefonen ringer, det är Sture. - Men, ringde jag till dej?! - Ja. Det var ju fel, så vi lade på så skulle han ringa upp nån annan. Telefonen ringer igen. - MEN?! Jag ringer ju DITT nummer!!! säger Sture. - Ja, då kommer du ju till mej. Vem vill du ringa till? - Anders. - Ja, då slår du hans nummer, så kommer du till honom. - Ja, just ja. Det är ju vimsigt, men inte alls "farligt" på något sätt, att ringa fel gång på gång. Men jag tänker att det så lätt kan bli något annat som han får för sej att han ska göra. Och så gör han fel. Och fel igen. Och att det då kan bli just farligt. Elektricitet, eld...?? Jag mår oerhört dåligt just nu. Gråter, gråter och gråter. Gråter hysteriskt även när Sture ser och hör. Jag har ju försökt hålla honom utanför men ibland går det bara inte nu. Jag bryter ihop och tårarna sprutar. Är så rädd för allt som ska komma, men det kan jag ju inte säga till honom. Det är inte hans fel att allt är som det är. Igår frågade han o...

Det blir inte lättare

Jag trodde kanske ändå att jag skulle vänja mej? Men jag gör inte det. Jag är rädd att jag är på väg att tjonga rakt in i den berömda väggen om jag inte får hjälp att ta hand om mej själv nu. Går hos kuratorn med hon bara lyssnar och har inget att komma med förutom att jag kan söka hjälp hos kommunen. Grejen är inte att ta hand om Sture. Det ÄR hur jobbigt som helst, ja... att aldrig kunna släppa ansvaret och att hela tiden vara tillsammans med honom, ha honom med mej överallt, aldrig vila i mej själv och någon annan tar över. Men det är just den stressen, den inre stressen jag bär på hela tiden, som jag behöver hjälp att göra något åt. Jag är inte hjälpt av att veta att det finns korttidsboende, växelboende och hemtjänst och alla möjliga olika insatser man kan söka via biståndshandläggaren, som för övrigt har varit här och övertalat Sture om att prova dagverksamhet. Men det är x antal månaders väntetid på den platsen... Jag läser och tänker och kanske, om jag orkar på nåt vis, att jag...

Dagarna går...

Dagarna går och man kunde ju hoppas att livet skulle kännas lättare med tiden. Det gör det inte. De flesta dagarna känns precis likadana som förut. Vaknar, vill inte kliva upp, vill inte vara med i den här världen överhuvudtaget. Ägnar dagen åt sysslor som att skjutsa Sture lite hit och dit för att han vill det. Och när kvällen kommer vill jag bara att han ska gå och lägga sej så att jag får en stund för mej själv, ensam. Och då känner jag mej så ensam så ensam. Har svårt att gå och lägga mej, för jag vill inte sova för då blir det snart en ny dag, som jag inte vill ha. Igår var det möte på jobbet. Jag kom tidigt, förstås. Blev insläppt och hänvisad till en soffa, så kunde jag vara dörrvakt när mina kolleger kom. Jag satt där... Elisabeth Jonsson kom förbi och var på väg ut. Glad och vänlig stannade hon till och pratade lite. Jobbar jag kvar på Aprilis? Nej, nu är jag assistent. Hur trivs jag med det då? Ensamjobb.. osv. Jodå, "bra". Jobbar du dygn? Jo. "Åh, vad bra, då ...

Ingen ork

Jag har ingen ork att skriva. Idag undrade Sture hur det går till när man betalar med kort? Han hade koll på vilken kod han har (faktiskt!), men hur gör man när man betalar? Lämnar man bara fram kortet eller hur gör man? Jag förklarade lugnt och pedagogiskt att man sätter in kortet i kortläsaren och sedan slår man sin kod och trycker på grön knapp. Då dras pengarna från kontot, som är kopplat till det kortet. Och då sa han nåt i stil med "javisstja, det är så det är". Det är ju ingen fara egentligen, att man inte vet hur det funkar. Och Sture vill ju inte längra handla heller, så han behöver inte kunna. Men nog är det oändligt sorgligt att förstå att min sambo inte längre har ordning på det enklaste. Eller om det kanske inte är det enklaste, så åtminstone sådana saker som han tidigare hanterade helt utan minsta lilla problem. Nu vet han inte hur man gör. Och det gör mej så ledsen.

Kuratorn

Träffat kuratorn idag igen. Vet inte vad det ger, men kanske något. Jag får gråta och prata i en timme... kanske är det bra? Bettina på Demenscentrum har ringt Sture för att föreslå ett hembesök och där försöka få honom på ett besök på dagverksamhet... men han brydde sej inte om att svara ens, såg jag i hans telefon. Och jag som hoppas så mycket på just det. Att få några timmars helt fritt medan jag vet att han har tillsyn på annat håll. SOM jag önskar att det skulle kunna bli så. Men om han inte ens svarar i telefon, ja då blir det ju svårt.

Vilket datum är det idag?

Sture ligger på sängen och ropar till mej: - Vilket datum är det idag? - Den tredje... svarar jag och lägger till "April!" för jag vet ju att det inte alls är självklart vilken månad det är. - Hur mycket fyller Vickan? är nästa fråga. Jag funderar en sekund, hon är född -72, så då blir hon ju... - Fyrtiosju! Så säger jag det till Sture, att "hon är född -72, så vilket år är det nu?" - 71, blir svaret. Jag går då in i sovrummet, sätter mej på sängkanten och frågar hur han tänkte nu? Då ändrar han sej till att året är -72. Fast Vickan är ju inte noll år, menar jag. Och då hävdar han att det är -73. Jag klappar honom lite på magen där han ligger och så lägger vi bara ner den diskussionen. Jag talar om att det är 2019 och så får det vara bra med det. Jag är inte hånfull, taskig eller utpekande på något annat sätt. Vi pratar och resonerar bara om vilket år det kan vara, men han har verkligen ingen koll. Och då får det vara så. Det är oerhört sorgligt och jag blir inte d...

Ringer hem från jobbet

Jobbar för första gången sedan tjänstledigheten, då vi skulle varit i Spanien. Riktigt tufft att bege sej dit och känna att "idag skulle jag varit kompledig och varit på väg hem genom Tyskland". Grät lite längs vägen för att livet inte alls blir vad vi tänkt. Sture sa häromdagen att han aldrig mer kommer att åka utomlands, för att han vill vara i Sverige om han blir sjuk. Ok. Då vet jag det. Och det är väl lika bra, det. Varför ska jag fortsätta baxa omkring honom, som jag gjort de senaste åren, om han inte ens själv vill? Jag har inbillat mej att han ändå tyckt om att vara där, på plats, när vi väl kommit fram. Och kanske har han gjort det. Jag vet inte. Men nu vill han inte mer iallafall. Kanske reser jag ensam nån gång framöver, får se hur min ekonomi kommer att se ut, bara. Han har velat ge mej pengarna för godemanskapet för Mildred. Det är i o för sej egentligen rätt o riktigt, men jag tackade nej. Jag vill inte ha med hans pengar att göra. Jag vill inte få kastat skit p...

En helt vanlig måndag..

Eftersom jag ska jobba imorgon, så hinner vi inte med den vanliga veckoutflykten till CityGross med handling och pensionärsfika. Alltså ska vi handla idag. Åker iväg på förmiddagen, rastar Tosca på Svartvikskajen (går bort till Akzo och tillbaka, tar drygt en timme). Handlar på Willys, Sture följer med in, vilket inte har hänt på evigheter. Jag försöker verkligen att handla sakta, så han ska hänga med med rullatorn och tycka att det är okej och trevligt. Tyvärr träffar vi ingen som han känner. Så bestämmer vi oss för att äta lunch på Wretmans, för att det ligger nära och klockan redan är över ett. Efter det tar jag en liten prommis igen med Tosca, denna gång "under bron" på Skönsbergssidan. När vi kommer hem känner jag mej helt slut, packar in det vi handlat och stupar i soffan. Då får Sture för sej att vi måste åka till Anders med lite pengar, för att han fyller år imorgon. Okej. Jag jobbar ju imorgon, så då kan vi inte åka. Jag förstår att det är viktigt och drar på mej klä...

Så mycket gråt

I fredags blev det så jobbigt, så jobbigt. Sture tyckte nåt om att vi inte kan ha det såhär, jag tyckte att vi hade haft det så här jättelänge. Inte bara efter diagnosen. Jag sa att jag gör mitt bästa men om han hellre vill ha hemtjänst så är det okej för mej. Men det var inte det han ville, sa han. Jag grät och grät. Försökte faktiskt förklara för honom att jag är rädd för framtiden, det är den som skrämmer mej, det är därför jag är ledsen. Han är ju inte så borta att han inte kan förstå det. Tror jag. Men det är svårt att förklara utan att anklaga honom för att han är sjuk. Eller att han tar det så iallafall. Så jag försökte verkligen betona att det är inte hans fel, och inte mitt heller, att han är sjuk. Att jag inte anklagar, utan "bara" är så rädd och ledsen. Vet inte om det gav så mycket, men det har varit ganska lugnt sen dess. Inte är jag nåt gladare, men vi går här bredvid varandra som vanligt. Det är ingen bra situation. Det är inget förhållande, utan jag känner bar...

Nu blev det nästan obegripligt

Idag kom sista utbetalningen från överförmyndarnämnden och det blev sååååå svårt för Sture. Han blev alldeles förvirrad och visste varken ut eller in. Visste inte hur han skulle få ut pengarna (det är en vanlig bankavi, gå till banken, sätt in pengarna på ett konto...), vilket av Mildreds(!) konton skulle han sätta in pengarna på? Och varför var detta sista gången han skulle få betalt? Men han är ju inte god man längre, men ändå skulle han få betalt. Eller inte. Och hur skulle det bli med banken? Skulle han skaffa fullmakt för Mildred, ja för sej själv alltså? Det var så snurrigt att jag inte ens kan återge det. Jag försökte reda ut begreppen och förklara hur allt hänger ihop, men jag vet inte om jag lyckades. Han var verkligen inte med alls. Säger att jag ska ha pengarna men att han ska sätta in dem på ett konto som är Mildreds. Och jag frågade varför Mildred skulle han pengarna? Jo, för då kunde vi sätta över dem från henne sedan. Jag vet inte varför eller hur han tänker, för det var...

Hur har du det?

Vickan frågade hur det är. Jag svarade och berättade hur den här dagen sett ut (kopierat från messenger, orkar inte skriva en gång till): Sture har varit lite yr sen igårkväll. Lite huvudvärk också. Annars mår han bra. Ville inte åka in och kolla blodtrycket (det kan man ju göra själv), för så dålig kände han sej inte. Ut med Tosca på Svartvikskajen på förmiddagen, Sture väntade i bilen. Sen in på Veckans Utflykt till CG. Pensionärsfika. Håkan och AnnChristine var där, men vi kunde inte stanna och prata så länge, för jag måste skjutsa hem Sture igen, för att jag skulle på demensutbildning på eftermiddagen. När den var slut ringde jag genast hem, såklart, för att kolla läget. Då var klockan 16:15 och Sture var sugen att åka till Björneborgsgatan och låta dem tvätta bilen. Jag försökte förklara att det nog var lite sent, för klockan skulle nog vara sisådär 17, när jag varit hem och hämtat honom och åkt tilbaka dit. Eller menade han att jag skulle åka förbi när jag var på väg hem? Nej,...

Trött

Ikväll är jag trött. Började med att vi åkte till skogen för att jag skulle gå en sväng med Tosca. Jobbigt underlag och sista kilometern gick vi i helt obanad terräng, där snön inte hade nån skare som bar. Puh. Men Tosca kunde vara lös och det var det jag var ute efter. Att hon skulle få röra lite på sej. Det tog en timme att gå strax under 3 km... Precis när jag började gå fick jag ett mess från Lena Sv. Hennes mamma hade stilla avlidit under natten. Hennes mamma hade långt gången demens. Och det skär i mej. Både för Lenas skull och för min egen. Jag gråter för henne och jag gråter för mej själv. Det är ju dit vi är på väg, vet bara inte hur lång tid det kommer att ta eller hur plågsamt det kommer att bli. Senast jag hörde om Lenas mamma var bara några dagar sedan. Då var hon väldigt orolig, hade mycket ont och ångest, skrek och grät. Hon fick morfin ordinerat och hade väl lugnat sej efter några timmar... jag kan känna den maktlöshet och rädsla, skräck, som alla inblandade nog känner ...

Demensutbildning

På förmiddagen skulle vi åka till vårdcentralen för att Sture skulle ta ett PK-prov. När vi satte oss i bilen har han glömt telefonen. Jag gick in för att hämta den, men hittade den inte. Förstod att han nog hade den med sej iallafall och ringde till den. Hörde den inte någonstans inne, så jag knöt på mej skorna och gick ut igen. När jag kommer in i bilen sitter han med telefonen i handen och ser lite förvirrad ut, har inte lyckats svara. - Hittade du den? frågade han mej. - Nej, sa jag och petade lite på telefonen i hans hand. Du har den där. Då såg han ännu mer förvirrad ut och sa "jaha" eller nåt liknande. På eftermiddagen var det demensutbildning för mej. Jag berättade flera gånger att den skulle vara mellan kl 14 och 16:30 och minst lika många gånger frågade Sture om den började kl halv fyra? Jag blir inte irriterad, konstigt nog, utan svarar bara om och om igen. På utbildningen tog de sedan upp just det... om dementa som frågar om och om igen... de kommer faktiskt inte ...

Orkar inte ens skriva

Jag är så slut att jag inte ens orkar skriva. Orkar inte sätta ord på hur jag känner mej för då blir jag bara ännu mer ledsen. Vickan var här igår och tittade igenom Stures papper inför deklarationen. Igen. Häromdagen fick han ett brev från Sverker, revisorn, med ett datum då han ska komma för att skriva på sin deklaration. Inget konstig, exakt likadant som alla andra år, men den här gången blev han så fruktansvärt stressad att jag bad Vickan komma och lugna ner honom lite. Hon har ju gjort bokföringen och kan förklara och prata om sånt som jag inte vet nåt om (pengar och siffror). Hoppas att han nu kan vara lite lugnare, för det är inte förrän den 3 april han ska till Sverker. Och det är ju ganska många dagar om man är skruvad på högvarv. Vickan berättade att hon nu bokat en resa och att de åker till Parga i Grekland i augusti. Tack för den pungsparken, liksom. Har just nu ganska svårt att glädja mej åt att de har bokat en resa, nu när jag istället för att skotta snö och skotta snö oc...

Kuratorn igen

Träffade kuratorn idag igen. Fick frikort hos vårdcentralen... jaha, det blir gratis framöver, då. Det gör inget. För det är inte direkt billigt att gråta hos en kurator. Det kostar 200 kr i timmen, faktiskt. Visste inte vad jag skulle säga, trodde _kanske_ inte att jag skulle gråta så mycket idag. Men det gjorde jag. Jag gråter för att jag inte ser någon framtid, för att det inte finns något "vi" längre, för att jag ibland inte är snäll, för att kuratorn frågade om Sture och jag planerar något tillsammans... nej, det gör vi inte. Det största som händer är att vi åker till CG och fikar på tisdagar... och svaret på den frågan är att "nej, Sture vet inte att det är tisdag och påminner mej inte om att vi ska åka till CG och fika". Hon har naturligtvis inga lösningar. Frågar om jag inte ska titta lite på TV på kvällarna när Sture har gått och lagt sej? Nej, jag tror inte det, va? TV är liksom inte min grej. Men vad ska hon säga? Jag vet inte. Det finns ju ingen framtid....

Demensutbildning och förlåt

Jo, jag sa förlåt. Förlåt för att jag varit dum kring medicinen. Jag hade inte behövt bråka om den, jag hade kunnat gjort som jag brukar, bara fixat till. Jag sa förlåt till Sture. Vet inte riktigt om han förstod vad jag menade, men jag sa iallafall förlåt och försökte förklara. Idag var jag på demensutbildning på eftermiddagen. Demensföreningen och en läkare och så "vår" sköterska från Njurunda VC var där och berättade om sej och sitt och sånt. Gav ungefär inget, tror jag. Utom att jag fick veta att Sture kommer att finnas med i nåt Svenskt demensregister och så ska han bli kallad till uppföljning/återbesök eller vad de nu kallar det, om ett år. Jag satte mej längst bak, närmast utgången, ifall jag skulle bryta ihop och behöva gå ut och gråta. Alla tyckte att det var konstigt att jag satt där. Eller, det kändes så iallafall. Någon frågade, men jag ville sitta där och jag ville inte förklara varför heller. Människan som var på den där samtalsgruppen var där också. Frågade...

Idag var jag dum

Waran-larmet ringde på min telefon. Sture sa att han just tagit tabletterna. Jag blev förvånad, för jag hade nyligen kollat och då låg de kvar. Gick ut i köket och tittade efter igen. Jo, han hade ju tagit tabletter, fast för tisdag istället för idag, som ju är söndag. Jag hade kunnat låta det stanna där. Det är två tabletter även på tisdagar, så ingen skada var ju skedd. Istället talade jag bestämt om för honom att han minsann hade gjort fel och tagit tisdagsmedicinen istället, men att jag nu hade rättat till det och lagt över söndagsmedicinen till tisdag. Spelar det nån roll? Nej. Kunde jag inte bara varit tyst? Ingen blev väl gladare av att jag påpekade felet? Nej. Så nu sitter jag här och är ledsen för att jag varit dum. Jag orkar inte ens vara trevlig. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Jag orkar inte ens vara trevlig. Det gör ont i mej, för jag vill ju orka. Jag vill ju vara snäll och rar och go. Men jag orkar inte. Jag är bara ledsen och tårarna svämmar över. I...

Mitt liv är pausat

Just nu är mitt liv pausat. Det som är ett liv, alltså. Det står still, existerar inte. Det som är nu är Sture och hans personal, dvs jag. Det som är jag och mitt och det som är mitt liv finns inte. Sedan nån gång ska jag leva, men nu är det dött. Det finns inget "vi" längre. Det är så sorgligt och jag känner mej så ledsen. Hela tiden.

Diagnos

På eftermiddagen var jag ute med Tosca i Bergaskogen. Telefonen ringde. Hemligt nummer. Jag svarade. Läkaren från VC. Han hade fått ett meddelande från sköterskan, nåt om att jag inte var så nöjd. Nej, det var jag ju inte. Så jag talade om för honom att jag tyckte det var jättedåligt att inleda ett samtal med "varför är ni här, det vet inte jag". Han slingrade sej lite, men så småningom så blev det ett skapligt bra samtal ändå. Diagnosen är vaskulär demens. Det finns nu journalfört. Jag tycker att det är bra. Det ger nog en del rättigheter enligt SOL, som man inte har om man saknar diagnos. Jag tror inte att Sture är så glad åt diagnosen. Så länge inget finns skrivet kan man ju låtsas och hoppas på nåt annat ändå. Men nu är det så iallafall. Han, läkaren, tyckte också att Sture skulle äta lite vätskedrivande i fem dagar för att se om han mår bättre på det. Vätska som samlas i kroppen kan hamna i lungorna (förutom ben o fötter) och ge andfåddhet. Och andfådd är han ju ibland. ...